"Herre! Låt min kunskap tillväxa!"

(Koranen 20:114)

Jag kunde inte se på längre, jag tyckte det vardags för mig att inhämta egen kunskap på universitet. Jag sa åt eleverna att det var dags för mig att gå vidare och att jag saknade tiden då jag själv satt bakom skolbänken. Under denna tiden började jag ta en lite närmare titt på Jesus och hans förmodade korsfästning i bibeln. Ju mer jag började studera ämnet, desto mer såg jag att det framgick i bibeln att det aldrig hade ägt rum, precis som Koranen lär ut. Jag ville skriva ner några få punkter om detta som jag tyckte kunde vara till bra användning någon dag. Men det visade sig att dessa få punkter snart skulle utveckla sig till en liten bok. Jag hade inte haft några sådana planer men saker och ting tog sin väg och till slut hade jag 35 sidor i min hand. Boken namngav jag till snabbt till 'Jesus dog inte på korset' men efteråt ändrade jag titeln till 'Jesus i Islam enligt Bibeln'.

Mitt livs största resa och upplevelse

Hon var en äldre dam som jag, tyvärr, bara träffade några få gånger i mitt liv. Den kärlek som jag fick av henne var gång jag kom på besök var helt unik, hon var en otroligt omtänksam, kärleksfull och stark kvinna. Hon brukade kalla på mig, för att jag skulle sätta mig bredvid henne, då brukade hon berätta för mig om sin resa till Hajj, som var ett stort äventyr i sig. Jag satt alltid spänt och lyssnade när hon berättade för mig om hur hon i en grupp av turkiska muslimer hade gjort den långa och mödosamma resan som det var på den tiden när man skulle till Mekka och hur hon hade stått upp för deras rättigheter i tullen. Hon berättade vidare om Mekka och Medinas skönhet och jag förstod att detta var något som var så viktigt för henne att hon kände det som en plikt och ett ansvar att dela med sig av denna erfarenhet med sina barnbarn. Nu i efterhand förstår jag hur stort intryck hon gjorde på mig. Jag tackar henne mycket och ber till Allah (s) att Han ska vara barmhärtig och nåderik mot henne på domedagen.

Min broder som fortfarande var kvar i luren fick ett snabbt besked. Jag skulle med! All tid inför resan spenderades genom att drömma om Mekka och Medina och jag var väldigt ivrig. Jag ville lära mig arabiska därför läste jag om vad man skulle säga för böner på denna pilgrimsfärd och jag började tidigt, tidigt packa. Nu var dagen äntligen här! Dagen då jag skulle få se det alla muslimer åtminstone en gång i sitt liv måste se Mekka, Medina och resten av hela Saudiarabien. Vi skulle ta flyget från Köpenhamn, sen landa i Kairo för att sen åka vidare till Saudiarabien. Tidigt på morgonen vaknade jag och bad morgonbönen, gjorde mig i ordning och tog farväl av min familj för att göra mitt livs största resa.

Efter flera timmars flygande närmade vi oss Kairo och i flygplanet började det bli riktigt varmt. Så fort vi kommit av planet slogs jag av den arabiska värmen och såg solen lysa starkt över underbara palmer som fanns runt omkring flygplatsen. Nu var vi i Kairo. Vi skulle bara mellanlanda så jag fick inte så mycket tid på mig att se något av landet. Men ändå kändes det så fantastiskt. Det var mitt livs första arabiska land jag hade kommit till och på flygplatsen försökte jag praktisera den lilla arabiska jag kunde på försäljarna där men det var inte speciellt lyckat. Det blev nu dags att ta nästa flyg till Jedah. Cirka en timme senare, på kvällen, landade vi i Jedah. Jag tittade ut genom fönstret och sa tyst för mig själv: "Detta är Saudiarabien, i detta land föddes Islam och härifrån spred den sig till hela världen..."

Flygplatsen var full av muslimer från olika delar av världen och det kändes som om vi alla var en enda stor familj, på väg till samma ställe, för samma syfte. Nu var det dags att ta bussen till Medina. Vi hamnade i en buss med massor av muslimer som skulle åka till Mekka och under hela bussfärden lovprisade dem Gud. Vi närmade oss Medina och det var tidigt, tidigt på morgonen. Plötsligt hör jag att min broder kallar på mig, jag vänder mig om och ser att han pekar ut genom fönstret med en menande blick. Jag vänder mig sakta mot fönstret och ser Profeten Muhammeds (saw) moské. Den kunde liknas vid ett slott. Ett stort och vackert slott som låg långt borta vid horisonten, jag blev helt tagen av dess skönhet i mörkret där den lyste som en stor lykta över landet. Vi körde in i staden och bussen släppte till slut av oss, det var fortfarande väldigt mörkt och det fanns inga människor ute. Vi "checkade" in på ett hotell och plötsligt fick jag höra adhan, den muslimska kallelsen på bön. Jag blev helt tyst och satte mig i sängen för att höra på denna underbara kallelse:

"...Allah är störst, Allah är störst, det finns ingen gud utom Han och profeten Muhammed är Hans sändebud. Kom till bönen, kom till framgång..."

Vi tvättade oss och tog oss till profeten Muhammeds moské som bara låg några hundra meter bort. Vi gick in i denna väldiga, stora och vackra moské och bad vår bön. Sen var det dags att hälsa på profeten, vars grav inte heller låg så långt borta. Det var alldeles för mycket för att jag skulle riktigt förstå var jag var någonstans. Just här hade allt en gång börjat för ca 1400 år sedan. Här hade profeten bett och här hade han mottagit sina uppenbarelser och härifrån hade han spritt Guds uppenbarelser. Nu stod jag framför graven och jag kände ett lugn... Jag tackade Gud för att han hade givit oss en man så tolerant och så bra som Muhammed (saw) till profet. Min tid i Medina var helt underbar och staden var så vacker att man inte ville lämna den. Tiden i Medina tillägnade jag helt åt bön och dyrkan, när jag var ledig brukade jag gå runt alldeles själv bland små affärsstånd som fanns runt moskén och prata med olika människor som bodde i staden.

En sak som hände i Medina som jag aldrig kommer att glömma är en dag då vi satt i hotellet och precis hade ätit lite. Plötsligt ringde det på dörren och vi hade inte väntat någon. Vi öppnade dörren och där stod män med stora brickor med mat på. De steg in och lade det på bordet. Vad är det här utbrast vi! Det är en gåva från en broder som vill vara anonym, fick vi veta. Tills idag vet jag inte vem denna broder är men jag ber Allah att Han belönar denna broder och skänker honom det bästa i både detta livet och i nästa. Denna gest fick mig verkligen att känna att det finns ett brödraskap i Islam. Ett brödraskap som tyvärr nästan försvunnit i andra delar av världen där det är det materialistiska som styr.

Vi lever i en värld där varje person bara tänker på sig själv, hela tiden. När jag var i Saudiarabien hade fastemånaden precis börjat och varje dag bröt vi fastan med antingen dadlar eller vatten. Då var det bröder som hade köpt stora kartonger med dadlar som de tog med sig till moskén för att dela ut till sina bröder och systrar. Denna goda gärning kanske kan te sig liten i våra västerländska ögon, men när du är en resenär så uppskattar du sådana saker mycket mer, må Gud belöna dessa människor för allt vad de gjorde.

Efter några dagar i Medina, var det nu dags att åka till Mekka. Det var sent på kvällen och vi tog den första bästa bussen dit. Nu var det inte så lång tid kvar tills jag skulle få se Kaba som man hade sett på tavlor, i böcker och på tv. Bussen stannade på halva vägen så att vi kunde ta på oss våra Ihram kläder (de traditionella pilgrimskläderna) och göra oss redo att göra vår Umrah. Det pirrade i magen och ju närmare vi kom Mekka desto mer pumpade adrenalinet. Efter en tid kunde jag läsa på skyltarna att vi hade kommit in i staden och nu var det inte långt kvar innan vi kunde komma fram till Kaba. Motorn stannade och vi steg ut och tog vårt bagage.

Moskén där Kaba ligger, var bara ca 100 meter bort från där vi stod men först skulle vi släppa av vårt bagage. Ett par bröder begav sig för att hitta ett billigt hotell medan vi väntade på dem. Det var sent och Fajr (morgonbönen) närmade sig och det ända jag kunde göra var att betrakta moskén utifrån och föreställa mig Kaba som var innanför. Det ironiska var att bröderna gick runt och letade i flera timmar för att det till slut skulle visa sig att det billigaste hotellet var precis där vi hade väntat. Vi checkade in på hotellet och tog oss till Kaba. Jag hade lärt mig att man skulle göra Dua (en liten bön) till Allah så fort man såg Kaba för första gången. För varje steg vi närmade oss moskén kändes det mer och mer som att man närmade sig något stort och heligt.

Vi var nu inne i moskén och jag fick ingen syn på Kaba i och med att den skymdes av alla de marmorbelagda pelarna. Plötsligt kallar min broder på mig och jag vänder mig om och tittar på honom och ser att han pekar på sina skor. Jag sänker blicken och tittar på mina fötter, jag inser att jag fortfarande hade mina sandaler på mig. Så koncentrerad och tagen var jag att jag inte hade tänkt på att jag hade stigit in med mina sandaler på mig. Snabbt tog jag av mig mina sandaler och fortsatte min väg mot Kaba. Plötsligt stod den där, en stor svart kub och jag stannade plötsligt till och lyfte mina händer i luften och påbörjade min bön. Alla i gruppen var tysta och helt tagna av dess enkla skönhet och i moskén rådde en tystnad och ett lugn som jag sällan har fått uppleva i detta stressiga samhälle som vi lever i.

Jag var framme, jag hade lyckats ta mig till Mekka och känslan som sprudlade upp inom mig var helt fantastisk. Efter den korta bönen fortsatte jag framåt för att utföra två raka's. Jag kom ut i området nära Kaba och gjorde mig redo för att göra min bön. Efter bönen var det dags för Fajr och vi bad gemensamt för att sedan återgå till vår Umrah. Det var dags att försöka pussa den svarta stenen så jag ställde mig vid kön. Jag kom att tänka på berättelse som profeten Muhammeds lärjunge hade berättat om den svarta stenen som i sig själv inte hade någon kraft och att han pussade den för att han hade sett profeten göra det. Ju kortare ledet blev desto mer ökade trängseln och jag började tro att jag aldrig skulle komma fram till stenen. Jag ville inte knuffa mig fram.

Nu var det bara en person framför mig och trängseln var oerhörd, detta skulle inte fungera trodde jag. Mannen som var framför mig gick fram för att pussa stenen och trängdes och knuffades. Plötsligt var det helt tomt framför mig och ingen var framför stenen, jag tog tag i det svarta tyget som var runt den svarta stenen och ställde mig framför den. Jag sänkte in huvudet och samtidigt som jag gjorde det kändes det som att jag var på ett helt annat ställe, jag kände inte någon som drog i mig eller ens rörde vid mig. Folk måste ha respekterat mig när jag skulle utföra denna handling men jag är inte så säker på vad som hände så att folk inte rörde vid mig i den oerhörda trängseln. Stenen var precis framför mig och jag gav den en puss och drog ut huvudet, samtidigt som jag gjorde detta kände jag hur någon eller några grep i mig och jag flög i väg som ett löv under en stormig vind. Just då kände jag att jag kunde dö, jag hade fullbordat mitt livsuppdrag och detta var det mest speciella jag hade varit med om i mitt liv. Efter detta var det dags att springa mellan as-safa och al-marwa. Det såg ganska enkelt ut men när man väl hade sprungit några varv kände man sig ganska trött. Delvis berodde det på att man inte hade fått den vila och sömn som man behövde.

Om jag ska jämföra Medina med Mekka så var folket i Medina mycket mjukare och mer harmoniska än i Mekka där det fanns vissa typer som hade hårdare attityder. Livet i Mekka var stressigare och jobbigare än i Medina. Nu förstod jag ganska fort varför profeten Muhammed (saw) gjorde sin hijra (utvandring) till just Medina av alla städer. Jag förstod också varför han brukade gå till en grotta i berget Hira för att meditera. Där kunde han få lugn och ro och en chans att tänka över saker och ting på ett helt annorlunda sätt än vad han hade kunnat göra om han hade stannat kvar i Mekka. Min erfarenhet av det heliga landet gav mig en djupare förståelse för det praktiska livet som profeten Muhammed (saw) och hans lärjungar hade fått uppleva fastän allt i staden var så mycket modernare. Innan jag skulle resa hade jag träffat en kristen man som jag hade berättat för att jag skulle åka till Mekka och Medina. Han berättade en kort historia om en egyptisk Imam som hade åkt på Hajj för att finna Gud men han hade inte funnit någon där. Han sa att jag inte skulle finna det jag söker där heller, nämligen sanningen. Men det skulle visa sig, och det gjorde det att han hade fel, så väldigt fel.

Efter att jag kom tillbaka från min resa var jag fylld med en energi som jag inte visste vad jag skulle göra av. Ganska snart började jag rikta in min energi på internet och började lägga ner mer arbete på att bygga ut min sida med mer information. Detta är det enda sättet som vi muslimer kan skapa en förståelse för vår tro och vägen dit är genom att informera människorna med alla möjliga medier om hur vi själva ser på vår tro och hur vi praktiserar den. Vi behöver inte ha en massa islamologer och religionsvetare som inte är muslimer det är vi själva som ska representera oss på debatter och i TV. Nej, detta är inte rättvist, vi måste få stå för oss själva och representera oss själva. När vi väl har nått dit kan vi säga att Islam har kommit till Sverige för att stanna och att det först nu är en svensk tro som kristendomen har varit under flera hundra år.

Universitet

Just nu är jag inne på min andra termin och jag tycker det är väldigt svårt. Grammatik har inte varit mitt favorit ämne precis. Men jag kämpar på och får se hur länge jag hänger i. Mina planer hittills här är att avsluta mina 40 p. I kursplanen ingick det en två veckors resa till Jordanien i början av andra terminen om man hade klarat av de olika tentorna från första terminen. Detta hade jag gjort så jag var redo att resa.

Min resa till Jordanien

Jag blev väl mottagen och jag kommer speciellt ihåg tullen i Jordanien. En yngre man tog mitt pass och skulle utföra ett visum till mig. Medan jag stod där och väntade frågade mannen mig på arabiska "Saleh, är du muslim?" Jag svarade på arabiska att jag var muslim. Tullpolisen sa då, Alhamdulillah (lovpris ske Gud). Jag fick mitt pass och sa stolt till tullpolisen som för mig nu var en bror i tro, assalamu alikum (frid vare med dig) och jag fick svaret, wa salamu alikum (och frid vare med dig). När jag gick därifrån kom jag att tänka på vilken broderskaps känsla islam kan skapa på bara några få sekunder. Denne tullansvarige hade aldrig träffat mig förut och vi hade vuxit upp i två helt olika samhällen men ändå kände vi båda att vi hade så mycket gemensamt, vi var bröder.

I Jordanien besökte vi den historiska staden Petra där profeten Salih hade predikat. Profeten vars namn jag bär med stolthet. Detta får mig att tänka på när jag som liten blev lite retad för att ha ett flicknamn, från engelskans Sally. När jag kom till Petra hade jag följande koranvers i mina tankar:

"Säg: Bege er ut i världen och se (spåren som visar) hur slutet blev för dem som levde före er och som, de flesta av dem, satte medhjälpare vid Guds sida."

(Koranen 30:42)

"Och minns att Han gav er den plats som stammen Ad (en gång) intog och gjorde er bofasta i en trakt där ni uppförde praktfulla byggnader på jämn mark och högg ut era bostäder i klippan."

(Koranen 7:74)

Slutet

salih@islamiska.org

Wasalamu Alikum wa-rahmatullahi wa-barakatuhu

/ Salih Tufekcioglu