Pojkarna började genast leta efter ett säkert gömställe där de skulle kunna äta sitt godis utan att någon såg dem. Ibrahim gömde sig i en ihålig trädstam, som var hans egna hemliga gömställe. Han åt snabbt sitt godis och gick tillbaka till far, för att få mera godis, eftersom han var säker på att ingen sett honom.

Yousif gömde sig under sin säng, och var lika säker på att han hittat ett ställe där ingen hade sett honom äta sitt godis. Men Fatima blev kvar hos far. Hon åt inte av sitt godis, utan satt stilla och såg fundersam ut.

När tvillingbröderna kommit tillbaka frågade deras far var de hade ätit sitt godis, och om någon hade sett deras. Pojkarna berättade segervisst att ingen hade sett dem i deras gömställen. Sedan frågade fadern Fatima varför hon inte hade gått och ätit sitt godis.
"Men pappa, det finns inget ställe där ingen ser mig. Allah vår skapare kan ju se mig var jag än är! Därför kunde jag inte gå och äta godiset som du gav mig, och jag kan inte klara av den uppgift du gav mig"

"Lilla Fatima, du har verkligen förtjänat en stor belöning!" sade fadern med tårar i ögonen.