Ett par veckor senare kom jag in på Rims rum där hon satt och skrev vid sitt skrivbord, hon dolde pappret hon skrev på så att jag inte skulle kunna se vad det stod. När jag frågade vad det var hon höll på med så var hennes svar att det var nåt privat. Jag undrade vad min 9 åriga dotter kunde skriva som var så hemligt, så hon sa att det var meddelanden till Allah som du också skriver mamma. Hon tittade på mig och frågade om Allah hade svarat på mina meddelanden till Honom. -Ja , Allah vet allt! var mitt svar på det.

Jag gick från Rims rum och in till min handikappade make för att läsa dagstidningen för honom. Mina tankar var fortfarande kvar hos Rim och min man kunde se att allt inte stod rätt till med mig. Han missuppfattade det hela och trodde att jag var ledsen över att han hade blivit en börda för mig så han försökte övertala mig att anställa en hemsjukvårdare som skulle kunna avlasta mig.

Jag hade aldrig ens tänkt i de banorna. Jag höll min makes huvud och kysste ömt hans panna som fuktats av svett så många gånger när han jobbat och slitit för att vi skulle ha mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen. Jag förklarade skälet till att mina tankar vandrade iväg så där.

En dag när Rim kom hem från skolan så var doktorn på hembesök hos för att kontrollera min mans tillstånd. Rim sprang in till pappan efter att hon kramat om honom och pussat honom så satt hon säg tätt intill. Rim älskade sin far innerligt och gjorde sitt bästa för att få honom att glömma sin bedrövelse över sitt handikapp. Doktorn berättade för mig att min mans tillstånd hade försämrats markant sen sist. Hans hade kanske 3-4 veckor kvar att leva pga. att hjärtat försvagats snabbt. Jag glömde att Rim ännu bara var ett barn och helt utan omskrivningar eller försköningar lät jag henne få veta vad doktorn sagt.

Rim grät förtvivlad och frågade varför det måste hända hennes far. Be Allah bota honom, försökte jag trösta henne, vi får inte glömma hans Allsmäktighet och Barmhärtighet, Allah kan göra vad Han vill. Rim tystnade, Insha Allah så kommer inte min far att dö. Varje dag innan Rim gick till skolan kysste hon sin fars kinder och kramade honom. Den här dagen sa hon att hon önskade att han kunde följa henne till skolan som hennes vänners fäder gjorde. Min man blev väldig ledsen över sitt tillkortakommande men dolde det för henne och svarade henne, Insha Allah att jag en dag kan följa dig till skolan.

Efter att jag släppt av Rim vid skolan så gick jag till Rims rum för att ta itu med städningen av det. En fin ask hon bett mig om stod på skrivbordet och när jag lyfte på locket såg jag att den innehöll Rims privata korrespondens med Allah. Jag kunde inte låta bli att stilla min nyfikenhet att få reda på vad min lilla dotter pratade med Allah om.

Där stod: O Allah, jag önskar att grannens hund dör för den skrämmer mig alltid när jag är ute och leker. O Allah, jag önskar att vår katt får ungar. O Allah jag önskar att min kusin skall klara sin sluttenta för han är alltid snäll och hjälpsam mot alla. O Allah jag önskar att vår trädgård skall blomstra så att jag kan ta med blommor till min fröken varje dag. Allt var skrivet med ett barn rena hjärta och sinne. Allt detta hade blivit verkligt! Grannens hund hade dött förra veckan, vår katt hade fått ungar, hennes kusin hade klarat sin sluttenta med strålande resultat, och vår trädgård blommade som jag aldrig lyckats få att blomma blommade för fullt. Jag undrade varför de inte fanns någon bön om att hennes far skulle bli frisk.

Mina tankar avbröts av telefonens gälla signal. Det var rektorn på Rims skola som till sist lyckades fram att min älskade dotter hade omkommit. Rim hade trillat ut från ett fönster på fjärde våningen när hon försökte fånga blombuketten som råkat glida ur hennes hand när hon tittat ut, blommorna som hon på morgonen hade tagit med sig till fröken.

Både jag och hennes far blev svårt chockade av beskedet, hennes far kunde inte tala av sorgen. Jag var den som måste vara stark för oss båda. Jag fortsatte att gå till skolan varje dag och gjorde alla andra sysslor jag alltid gjort när Rim var kvar i livet. Jag ville inte ta till mig att Rim var borta. Allt ja allt i huset påminde mig ständigt om henne, jag kunde höra hennes glada skratt och hennes springande steg.

År senare hörde jag en dag ett ljud inifrån Rims rum och sprang genast dit och öppnade dörren. När jag såg hennes rum så brast jag i gråt och slängde mig på sängen som knakade till av min tyngd. Då mindes jag att Rim nämnt att sängen gav ljud ifrån sig när hon vände sig i den. När jag slutligen slutat gråta och lyfte på mitt huvud så såg jag att det var en tavla som trillat ner och framkallat ljudet som fått mig att komma dit. På tavlan stod ayah Al-Kursi. När jag tog upp den såg jag att ett papper stack ut på baksidan. Efter att jag tagit ut pappret såg jag att det var ett av Rims meddelanden till Allah. Det stod : O Allah, låt mig dö och min far leva.