Vi tror att vi är effektiva, att vi upplever mer och att vi lär oss mer än någonsin tidigare, men tekniken får oss att springa. Vi måste hinna med att titta i inkorgen, ladda ner senaste musiken från Internet, se filmen som alla andra redan har sett och framför allt måste vi tjäna mer pengar för att ha råd att köpa platt-tv, mp3-spelare, digitalkameror. Jag förnekar inte att det finns det massor av fantastiska möjligheter med den nya tekniken. Titta bara på islamguiden så blir man övertygad om att Internet kan ge mycket gott. Det som skrämmer mig är det uppskruvade tempot, utan tid för reflektion.
Jag tror att vi flyr. Genom att sitta timmar framför tv:n eller Internet, ha musik i öronen från morgon till kväll, alltid vara upptagna, så flyr vi från oss själva och på så sätt avlägsnar vi oss tyvärr också från Allah.
Jag hörde nyligen på nyheterna att svenska ungdomar inte längre tål tystnaden. De är så vana vid att alltid gå omkring med musik i öronen att de inte står ut med tystnaden.
"Musiken fungerar som en drog för många unga, menar Torbjörn Åkerstedt, professor i beteendefysiologi och chef vid Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet och Karolinska institutet. - De som är uppfödda med ljud hela tiden klarar inte av att det blir tyst. Tystnaden är ångestladdad och förknippad med något onormalt, säger han. "
(Kristina Ohlsson SvD 24 jan 2009)
För några veckor sedan såg jag en mycket annorlunda dokumentär på Tv. Den heter "Nunnan" och handlar om en 19 år gammal flicka som väljer att gå in i den strängaste katolska nunneorden "Karmelitorden". Där fylls dagarna med bön, meditation och arbete under tystnad. Endast två timmar om dagen får systrarna prata med varandra. Dokumentären skildrar flickan Marta före sin ingång i klostret och efter avlagt klosterlöfte ca 6 år senare. Hon har då lovat att leva hela sitt liv i klostret i kyskhet, lydnad och fattigdom. Det som förvånade filmaren som mötte Marta efter flera år innanför klostrets murar var hennes välmående.
"- Det är nästan så att Marta verkar må bättre än de flesta jag känner. När man träffar henne känner man att hon är otroligt nöjd med sitt liv, säger Maud Nycander".
Marta förklarar i filmen hur hon ser på lycka. Hon tycker att de flesta har missförstått vad som ger lycka. I klostret har hon funnit lyckan i det enkla och genom Gud.
"-Det blir så enkelt på något sätt. Människor ute i samhället, de åker jorden runt och är ständigt på jakt efter att få uppleva nya saker. Men man behöver inte ha så mycket intryck. Man kan gå ut i trädgården och se en blomma och bli lycklig", säger hon.
Även om det i islam inte är tillåtet att avskärma sig från samhället som man gör i detta kloster så var det rörande att se hennes strävan att komma nära Gud och hennes glädje över möjligheten att ge sitt liv för Gud. Jag kom på mig själv med att sitta gapandes av förundran över den styrka och det lugn som hon utstrålade. Tänk om man själv hade en liten gnutta av denna ödmjuka strävan efter att närma sig Gud!
Så hur kan vi nu ändra våra liv för att komma närmare Allah!
Först och främst måste vi minska farten. Att nå andlig mognad samtidigt som man springer mellan hemmet, jobbet, träningen och affären med hög musik i öronen eller pratandes i mobiltelefon är inte möjligt. Vi kan inte känna Allahs närhet i bönen om vi tänker på vilken mat vi ska laga eller vilket tv program som snart börjar. En sak i taget är en bra regel.
När vi har halverat farten är det dags att lära sig avstå. Stäng av tv:n, mobilen och mp3 spelaren. Hoppa över rean på Lindex och träningen (åtminstone en kväll i veckan). Avstå att svara på mail och glöm bort att tvätten borde strykas. Jobba inte över utan gå hem till familjen. När vi har lärt oss denna svåra konst så är det dags att sätta sig ner i tystnaden och fundera på livets mening!
Gud, den Upphöjde säger: "Ett råder Jag er till, nämligen att ni två och två eller var man för sig vänder er till Gud…"[Koranen 34:46]
Gud säger:
"Den som är fientlig mot någon av Mina vänner förklarar Jag krig mot. Min tjänare närmar sig inte Mig med någonting som är mer älskat för Mig än vad jag gjort obligatoriskt (fard) för honom, och Min tjänare fortsätter att närma sig Mig med frivilliga (nawâfil) handlingar till dess att Jag älskar honom. Och då Jag älskar honom är Jag den hörsel med vilken han hör, hans syn med vilken han ser, hans hand med vilken han griper, hans fot med vilken han går. Om han ber Mig, kommer Jag sannerligen att ge till honom och om han söker sin tillflykt hos mig kommer jag sannerligen att skydda honom." [Återberättad i al-Bukhârîs samling]*
* Kopierat från hemsidan "Det bestående goda".
Frid mina systrar och bröder!
Tillbaka till digitaltidningen ZamZam
