Varför jag skriver om det beror på att det ändå kom att ha en betydelse för min framtida kontakt med Gud och nyckeln till viljan att söka vägen, eftersom mina föräldrar var och är fortfarande atteister. Min uppväxt var ordinär skola, kompisar, idrott, men vid 13 -års ålder kom jag i kontakt med en äldre djupt troende kristen man som kom att börja undervisa mig i kristendom. detta ledde till slut till att jag som mycket osäker och nervös ung pojke kom att följa denne man till ett väckelsemöte en höstkväll. Den kvällen döpte man människor, pingstvänner, vilket var syftet med mitt besök denna kväll. Jag trodde att jag skulle svimma så nervös och osäker var jag, men till slut så klev jag upp till bassängen och lät mig föras ner i vattnet.

Det var en underlig känsla, det kändes enormt befriande och jag upplevde en innre befrielse, vad som orsakade det vet jag inte idag men i den tiden upplevde jag att det var en s.k "frälsning". Det kom i alla fall att leda till ett djupare sökande genom åren även om det var svårt att ge uttryck för min nyvunna upplevelse med tanke på omgivningens atteistiska innställning.

Det var svårt att stå upp för detta Gudomliga,många gånger var det som att stå mellan två viljor Guds vilja och min omgivnings vilja. Tack och lov kom Guds vilja och mening att segra även om det tog många år så var varenda motgång värd den hårda kamp som det innebar att strida för Allah och Allahs sak. Jag är övertygad att Allah leder vem han vill och att Allahs vägar är outgrundliga.

Med tiden kom mitt sökand att leda till djupa filosofiska tankar och detta var smärtsamt, ett lidande. den enda vägen var att aktivt och medvetet delta i dessa känslor genom sökande i skriften och dess mening. Mitt stora dilemma under dessa år som kristen var det att Jesus i kristendommen tedde sig för mig ologiskt. Med det menar jag att treenigheten var hur mycket jag än läste och försökte förstå, ologisk. För det andra så sade Gud i det gammla testamentet till folket en sak och sedan sade Jesus en annan. Detta gjorde att jag inte heller fann gemenskap med övriga kristna, av vilka många kom att betrakta mig som ett mystiskt föremål.

Till slut kom jag att sammanbo med den kvinna som födde mina två barn och en tid levde vi tillsammans men när min längtan till Gud kom över mig beslutade jag att bryta upp för att återigen försöka finna balans och harmoni i livet genom Gud.

Det kom att ta mig ett antal år, återigen på ringlande väg men målet var nu klarare och efter en tid så fann jag vägen. Detta genom att på mitt dåvarande arbete befann sig en muslimsk arbetskamrat som kom att arbeta med mig under en längre tid. Under denna tid fann jag det mycket intressant och givande att umgås med denne man och mitt sökande närmade sig sitt mål. Vi satt långa stunder, utbytte tankar och ställde frågor till varandra. Denna man presenterade för mig någonting som jag aldrig tidigare varit medveten om, mer än genom människors fördomsfulla kommentarer, han gav mig nyckeln till Islam.

Vi gick skilda vägar och jag förstod att detta var någonting som aldrig skulle lämna mig, Islam. Efter en tid och många böner kom jag att enligt Allahs vilja att sammanträffa med en kvinna som enare visade sig vara av muslimsk börd, från Bosnien. detta ledde ändå inte till att jag konverterade. Eftersom att jag fortfarande stod kvar i någon form av kristen åskådning uppstod till slut en konflikt situation, i vilken jag var tvungen att göra ett val. Jag tog första steget och köpte en Koran vilken jag började ihärdigt att läsa. Från början fanns det ett motstånd men efter ett tag så fann jag fler och fler sanningar, Koranen gav mig alla de svar som jag under livet hade sökt efter och jag började känna mig stark, själsligt, och lyckig. Jag fastade för första gången i mitt liv tillsammans med min fru, under ramadan, detta var helt avgörande för mig, koranläsning och fasta.

En kväll tog jag ett beslut, Allahs vilja, att gå till den lokala mosken. Jag kontaktade Imamen för att få vägledning och han föreslog att jag skulle komma nästkommande fredag. Jag gick, lyssnade, grät och upplevde mitt livs största ögonblick när bönen ropades ut. Min hud frös och nackhåret reste sig, jag satt hänförd och bara lyssnade, sedan deltog jag i bönen och avlade trosbekännelsen, sedan gick jag hem som muslim, i Islam. Denna dag kom jag hem till min familj, kände att min fader kramade om mig, upplevde syskonskapets gemenskap och trygghet. Islam är livet och därför enkelt men inte problemfritt. Vilket barn eller vuxen får sin väg nedskriven,endast Allahs barn och tjänare, muslimer är de lycliga. En lång historia men vad gör man när skrivlusten tränger på.

Osman Nilsson