En morgon märkte den lilla blomman att det hade hänt någonting under natten. Den hade fått en granne, en liten gul blomma, som för allra första gången öppande sina kronblad mot solen.

- Guds frid! sade den lilla nykomlingen.

Eh, Guds frid, lillan... svarade den röda blomman och sträckte upp sig ännu mera för att se större och starkare ut.

Dagen gick utan att de två blommorna pratade så mycket. Solen sken och de båda njöt av solens värme och jordens näring. I skymningen drog en kall vindpust över ängen. Solen gick i moln. Små regndroppar började falla på marken, och på de båda blommornas kronblad.

Den lilla gula blomman skyndade sig att slå ihop sina kronblad för att skydda sig mot regnet och vinden. Men den röda blomman brydde sig inte om att skydda sig. mot ovädret.

Snart blåste det riktigt friskt och regndropparna piskade marken. Rätt som det var ryckte en vindpust några av den röda blommans vackaste kronblad och blåste dess stjälk nästan av. Lyckligtvis föll den så att den fick stöd av den lilla gula blomman, som skyddade den med sina späda blad. De två blommorna stod tätt ihop och försökte hålla emot stormen. De böjde ödmjukt sin stjälk vid varje vindpust, som i en ödmjuk bön.

Till slut slutade det regna och vinden mojnade. Natten föll som en mörk sammetsduk över ängen.

Efter en stund sade den lilla gula blomman: "Redan som ett litet frö fick jag lära mig att vara tacksam för solens värme, jordens näring och vinden som driver regnmolnen och sprider våra frön. Jag lärde mig också att aldrig låtsas vara annat än mig själv, och att aldrig skryta eller vara olydig mot Min Skapare. Hur kunde du som är så stor och erfaren glömma bort detta, som även jag som är så liten kan?"

-"Ja, säg det!" sade den röda blomman, "Kanske gjorde jag så för att jag ville verka stor och stark, och glömde bort min Skapare, men jag är så glad för att du hjälpte mig, jag kunde ju ha dött och gått förlorad!. Jag vill vara din vän för resten av mitt liv och växa här bredvid dig, så att vi kan hjälpa varandra att leva ett lyckligt liv alldeles så som vår Skapare villl att vi skall göra!

De två blommorna log mot varandra och lovade att leva tillsammans och hjälpa varandra för res- ten av sitt liv medan den nya dagens första solstrålar lyste upp horisonten.