Några dagar senare var Omar på marknaden, och såg, två män som grälade med varandra. Han frågade dem vad det var frågan om, eftersom han ville förmedla. Den ene svarade att han ville köpa skjortan, men vara säker på att han inte har stulit den från någon, och han ville att han skulle hämta ett vittne på att det verkligen var hans skjorta. Men han vägrade att göra det. Omar kände igen sin egen skjorta. Vilket sammanträffande! Han beslöt sig dock för att tiga om det, och erbjöd sig att vittna att det var mannens skjorta, och han erbjöd sig själv att köpa den. När den andra mannen hörde detta köpte han skjortan utan att fråga något mer.

Det tog inte lång tid innan tjuven förstod hur det låg till, och han mindes också att Omar hade ingenting värdefullt alls i sitt hus. Denne man som inte ägde något hade nu dessutom vittnat att det var hans skjorta. Hans samvete började gnaga i hans bröst och han ångrade sig. Han sprang hela vägen till Omar hus och erkände vad han hade gjort och blev muslim. Omars tålmodighet med denne man hade fått honom att återvända till den rätta vägen.