Behovet av budbärare

Den islamiska livsåskådningen (´aqidah) är en väldefinierad uppsättning idéer om människan, livet och universum. Denna ´aqidah behandlar den första och den mest grundläggande idén som leder människan till en specifik väg ifråga om livets affärer. Det är exempelvis nödvändigt att denna ´aqidah adopteras genom en intellektuell och upplyst undersökning av människans liv. Den ska inte adopteras genom efterhärmning eller ytligt tänkande. Den intellektuella adopteringen av denna ´aqidah garanterar en djuprotad livsåskådning som gör människans liv produktivt och framåtskridande. En väg som människan inte kommer att avvika från.

Tittar man på situationen som det muslimska samfundet (ummah) befinner sig i, kommer man dock att upptäcka att den produktivitet och framåtanda, som förväntas av ett helt samfund som adopterar den islamiska ´aqidah, lyser med sin frånvaro. Dessutom tyder de idéer och tankar som ummah har adopterat genom tiderna på närvaron (i ummahs tankar) av ett myller av idéer som står i motsättning till fundamenten i den islamiska ´aqidah. Bland dessa idéer är alla de handlingar som inte har sitt ursprung i de islamiska lagstiftningskällorna (bid´ah) som introduceras i sufi-kulturen, adopteringen av Islam icke-godkända intressen (maslahah), sekularism, patriotism, nationalism osv., som står i skarp kontrast till shari´ah-texterna.

När man studerar historien innan dessa falska idéer uppstod, ser man ett muslimskt samfund som inte bara var framåtskridande utan som också styrde och tog hand om hela mänskligheten i alla livets områden, såsom profetens följeslagare (sahabah) och de första generationerna gjorde. Det är således numera omöjligt att leva ett framåtskridande liv som ummah, vilket är en del av konsekvenserna av vår avvikelse från den islamiska ´aqidah. Detta förpliktar oss att omvärdera sättet som vi grundar adopteringen av vår ´aqidah på, för att återuppbygga ´aqidah på sunda, intellektuella bevis. Vi ska därefter rensa våra tankar från idéer som bygger på efterhärmning eller tveksamheter.

En av de grundläggande idéerna i den islamiska ´aqidah är profeten Mohammad (frid vare med honom) som Allahs budbärare. Alla muslimer tror på denna idé, men det är många muslimer som brister i förståelsen av den idé som är förutsättningen för att tro på profeten, nämligen idén om att tro på behovet av budbärare. Att inte veta hur väsentligt det är för mänskligheten att ha en profet från Allah, får oss att gå miste om det stora värdet, som denna idé tillskrivs i Islams budskap. Därför presenteras i det följande de viktigaste bevisen för behovet av budbärare, och illustrerar därmed verkningarna som idén har på sättet som folk adopterar Islam på.

När man studerar de många kulturer och samhällen som har existerat genom människans historia, ser man att idén om dyrkan av något har funnits hos mänskligheten ända sedan man började skriva historia. Samhällen från alla världens hörn har, som en del av sina respektive kulturer, byggt upp vördnad för någon eller något. Förekomsten av detta beteende i samhällena tyder, utan att ta hänsyn till tid eller rum, på att dyrkan är ett instinktivt uppträdande hos människan. Det är en del av människans natur att se upp till något annat än sig själv och som har inflytande över hennes öde. Dyrkan är dessutom en instinkt som inte kan undertryckas permanent.

Som exempel på det ovanstående kan man ta situationen i den kommunistiska Sovjetunionen, där ingen kunde följa någon form av religion. Religion blev bannlyst och folket hade inga andra sätt att tillfredsställa religiositetsinstinkten. Vördnad för Lenin, Stalin och det kommunistiska partiet tillhörde undantagen. Efter kommunismens sammanbrott uppstod där en snabb och stor efterfrågan på kyrkor och andra symboler i det kristna arvet. Man började återuppbygga kyrkor kort efter det att bannlysningen upphävdes i Ryssland. Detta är ett tecken på att religiositetsinstinkten är så stark hos människan att 70 år av kommunistisk bannlysning och kommunistiskt undertryck inte kunde avlägsna denna instinkt från människan. Man ska därför inse att religiositetsinstinkten är en mäktig kraft som stimulerar och driver människan till att adoptera specifika idéer och ritualer som medel för att tillfredsställa denna instinkt.

Om detta instinktiva behov av dyrkan är grundat på en intellektuell och upplysande tanke, kommer man att komma fram till att den enda som är värd att dyrkas är Skaparen: Allah (upphöjd vare Han). Detta eftersom det är Allah som har skapat människan och religiositetsinstinkten i henne, och som har förmåga att påverka hennes öde. Det är därför endast Allah (upphöjd vare Han) som ska dyrkas. Detta är självfallet grundfundamentet för den islamiska ´aqidah. Frågan som följer av denna slutsats är hur man ska dyrka Allah (upphöjd vare Han).

Angående detta, ska det stå klart att förhållandet är mellan människan och hennes Skapare, Allah (upphöjd vare Han). Alla förhållanden ska definieras och förklaras så att definitionen blir fundamentet för förhållandet. Om förhållandet mellan människan och Allah (upphöjd vare Han) inte definieras, kommer ingen form av mekanism för tillfredsställandet av religiositetsinstinkten att åstadkommas. Därför är det nödvändigt att definiera instinkten, och den stora frågan är hur man ska definiera förhållandet mellan människan och Allah (upphöjd vare Han). Reflekterar man över denna fråga, kommer man fram till följande alternativ: antingen bestäms förhållandet av den enskilda individen, av människors samstämmighet eller av Allah (upphöjd vare Han).

Genom att upprätta ett förhållande till Skaparen, ska man, som i alla förhållanden, ha vetskap om alla detaljer i förhållandet. Beträffande Allah (upphöjd vare Han) kan man inte skaffa sig mycket vetskap om Honom bara genom att använda sig av förståndet (utöver den intellektuella övertygelsen om Hans existens, enhet, suveränitet och ett fåtal andra egenskaper).

Människan kan därför inte på något sätt konstatera hur Skaparen ska helighållas och dyrkas. Det är inte möjligt att använda förståndet om vad Allah (upphöjd vare Han) kan tycka om eller inte tycka om. Eller att ens tala om idén om att Allah (upphöjd vare Han) tycker om eller inte tycker om! Detta eftersom Allah (upphöjd vare Han) är obegränsad och finns över och bortom våra uppfattnings- och förståelseramar. Att förutsätta hur Allah (upphöjd vare Han) ska dyrkas kan inte vara annat än ren spekulation som inte grundar sig på realiteten. Därför kan människan ensam inte bestämma hur hon ska dyrka Allah (upphöjd vare Han). Om det är så att var och en ska dyrka Allah (upphöjd vare Han) enligt sitt eget tänkande, kommer det att sluta i konflikter i samhället: den ena vill exempelvis bygga idoler för att dyrka Allah (upphöjd vare Han) medan den andra vill förstöra alla idoler. Eftersom dyrkan är en instinkt som ska tillfredsställas, kommer var och en av dessa personer att sträva efter att genomföra sin egen dyrkansform. Det oundvikliga resultatet är en svår kamp bland människorna. Kriteriet för den enskilda människans dyrkan kommer dessutom att vara klart subjektivt, och ingen lösning till denna konflikt kan vara möjlig då den innebär den enas dominans över den andra.

Resultatet av att låta människorna själva forma sina förhållanden till Skaparen kommer kortfattat att vara falska idéer om dyrkan, och människor kommer att kämpa mot varandra för dessa falska idéers skull. Därför är det felaktigt att tillfredsställa religiositetsinstinkten enligt den enskildas eget tänkande. Den andra möjligheten är att sätten att dyrka bestäms genom människornas samstämmighet. Detta har redan avfärdats då människorna inte har tillräcklig vetskap om Allah (upphöjd vare Han) för att kunna bestämma ett sådant förhållande. Detta gäller för den enskilda personen och även för gruppen av individer. Så även om alla människor enas om ett specifikt sätt för dyrkan av Allah (upphöjd vare Han), finns ändå inget rationellt underlag för att tro att just denna form av dyrkan är korrekt. Utöver det är tanken i sig om människors samstämmighet vag och förkastlig: det blir nödvändigt att kartlägga alla individers hållning, adoptera de idéer som presenteras oftast samt övertyga alla människor om att adoptera idéerna som sin måttstock; något som verkligen är omöjligt. Därför kan det inte vara möjligt att dyrka Allah (upphöjd vare Han) korrekt genom att adoptera en tanke på grundval av människors samstämmighet.

Den sista möjligheten är att Skaparen själv ska bestämma för människan hur Han (upphöjd vare Han) ska dyrkas eftersom det är Allah (upphöjd vare Han) som har skapat människan och nedlagt religiositetsinstinkten i henne. Allah (upphöjd vare Han) är den enda som vet hur denna instinkt ska tillfredsställas på bästa sätt. Dessutom är Allah (upphöjd vare Han) den enda som har vetskap om vilka skyldigheter människan har gentemot Honom (upphöjd vare Han). Den enda möjligheten för att tillfredsställa religiositetsinstinkten på det riktiga sättet är därför att grunda det på ett budskap från Skaparen. En uppenbarelse blir dock inte nedsänd till varje människa. Det är därför människan behöver budbärare så att dessa ska instruera människan i hur Allah (upphöjd vare Han) ska dyrkas, och ska klargöra det korrekta genomförandet av denna dyrkan.

Dessutom kan man se att uppenbarelsen inte kan komma på individuell basis, och därför kommer uppenbarelsen till mänskligheten genom specifika individer, utvalda av Allah (upphöjd vare Han) som budbärare. Budbärare ska inte bara förmedla budskapet till mänskligheten, utan också förklara och demonstrera den praktiska metoden för hur Allah (upphöjd vare Han) ska dyrkas. Detta är nödvändigt så att religiositetsinstinkten tillfredsställs genom praktiska handlingar (om än genom att läsa några ord eller utföra vissa riter). Mänskligheten behöver därför budbärare för att dessa ska instruera människor i hur Allah (upphöjd vare Han) ska dyrkas och för att demonstrera det riktiga sättet för dyrkan.

Därutöver finns andra bevis för behovet av budbärare, som också grundar sig på undersökningen av människans liv. Människans natur medför ett socialt behov. Människor som lever i ett samhälle upprättar förhållanden sinsemellan. Dessa förhållanden är till för att tillfredsställa människans behov och instinkter. Därför har vi ekonomiska förhållanden oss emellan för att göra förtjänster och tillfredsställa vår överlevnadsinstinkt. Vi gifter oss och får barn pga. det instinktiva behovet och/eller bevarandet av den mänskliga arten. Därutöver finns många andra aktiviteter i samhället som ska tillfredsställas på det rätta sättet för att människan ska leva i lugn och ro. Målet för varje samhälle är därför att tillfredsställa varje människas behov och instinkter. Då dessa behov och instinkter tillfredsställs genom förhållanden, är det livsviktigt att de formas på rätt sätt.

Förhållandena i varje samhälle bestäms av systemet som genomförs där. Detta system kan vara antingen en produkt av mänskligt tänkande eller en uppenbarelse från människans skapare. Om man tittar på de människoskapade systemen historiskt, kan man se att de alla har varit odugliga, partiska, motsägelsefulla, ytliga och föränderliga i förhållande till tid och rum. Därför har människan aldrig producerat ett perfekt och universellt system som är i stånd till att upprätta de korrekta förhållanden som tillfredsställer alla behov och instinkter hos varje enskild individ i alla tider. Vi ser snarare system som leder till tillfredsställelse hos ett fåtal människor på majoritetens bekostnad.

I de moderna kapitalistiska samhällena finns många klara exempel på sådana resultat av de människoskapade systemen. Välmående länder som USA och Storbritannien har husdjur som är välvårdade, välnärda, och beskyddade i överdådiga palats, medan hundratusentals av nationens egna medborgare lever i papperskassar, äter ur restaurangernas soptunnor och saknar möjlighet till sjukvård. Vidare är verkligheten i de människoskapade systemen att lösningarna, som påtvingats människor för att lösa problemen, skapar ännu fler problem än vad som fanns dessförinnan. Den kapitalistiska ekonomin innebär att fattigdom alltid kommer att finnas bland en del av samhällets medborgare. För att utjämna detta problem, bildades tanken om det sociala skyddsnätet. Vi ser dock i dag att dessa lapplösningar har lett till uppkomsten av obemedlade klasser, försäkringsbedrägerier och enorma skulder. Allt detta har blivit samhällets största problem och man lyfter fram detta i den så kallade budgetkrisen. Därför är det omöjligt för människorna att upprätta åt sig själva ett system som fullständigt behandlar och tillfredsställer hela folkets instinkter och behov.

Det enda sättet på vilket man kan leva enligt det korrekta och produktiva systemet är om systemet kommer från skaparen Allah (upphöjd vare Han). Allah, som är skaparen, har fullständig vetskap om det goda och det onda, och det som resulterar i lycka respektive olycka. Han har vetskap om det förflutna, nutiden och framtiden. Han har skapat människan och känner till hennes natur: vad som tillfredställer henne och vad som kommer att göra henne olycklig och eländig. Dessutom är Allah den enda som kan nedsända ett system i form av ett budskap som vänder sig till varenda människa, garanterar hennes rättigheter och ger henne vissa ansvarsuppgifter som hon ska leva upp till. Därför är Allah den enda som ska förse människan med det system som kan organisera samhället och tillfredsställa människans behov och instinkter. Detta system har också kommit till mänskligheten, som ett budskap från Skaparen. Det är inte något som uppstår helt plötsligt i samhället så att samhället börjar fungera med detsamma. Studiet av verkligheten i dag är tillräckligt för att förstå poängen av det föregående. Människan behöver därför en budbärare från Allah som ska upprätta de riktiga förhållandena bland människor och som ska förmedla budskapet till dem och instruera dem i hur det ska genomföras.

Det tredje beviset för behovet av budbärare grundar sig på förståelsen av att vi alla är skapade av Allah (upphöjd vare Han) och därför är lika värda. Därför är ingen människa överlägsen en annan människa; ingen ska vara slav åt någon annan. Allah är sannerligen den enda suveräna och människorna ska vara underordnade endast Honom. Accepterar vi idén om att människan ska lagstifta åt sig själv i detta liv, börjar vi att sätta en del människor i överlägsen ställning gentemot andra. Filosoferna i den västerländska kulturen diskuterar att även om Gud är den suveräna, har Han ändå gett människan möjligheten att lagstifta. Därför strider de om människans naturliga rätt att lagstifta och försöka upptäcka ”Guds lag”.

Människans förmåga att lagstifta är dock inte en speciell egenskap som hon är utrustad med. Snarare är det bara en förlängning av förmågan att tänka. Tänkandet kräver att människan fäller ett omdöme om verkligheten. Så fort människan bedömer förhållandena i samhället för att slutsatserna ska genomföras där, är hon en lagstiftare. Förmågan att lagstifta är med andra ord endast en av tänkandets funktioner. Att en människa kan utföra en handling betyder inte att hon har tillåtelse till det. Man får exempelvis inte ta andras saker (som man inte får ta) bara för att man har händer och kan röra dem och gripa tag i saker med dem. Det krävs sålunda bevis för Skaparens tillåtelse för att människan ska få lagstifta på Skaparens vägnar. Tillåtelsen ska komma som ett budskap från Skaparen. De västerländska filosoferna kan inte göra anspråk på något autentiskt budskap från Allah (upphöjd vare Han) som ger dem denna tillåtelse. Påståendet om att människan ska lagstifta på Allahs vägnar är därför ett misslyckat försök att överta Allahs suveränitet.

Även om människan fick tillåtelsen att lagstifta, kommer bara de som har makt och rikedom att styra massorna genom att bilda allmän opinion. Därför kommer bara de rika och mäktiga att fatta beslut åt resten om hur de ska leva, vad som är rätt och fel, gott och ont, moraliskt och omoraliskt. Resultatet av detta kommer att vara att majoriteten av folket kommer att bli slavar åt denna lilla elit. Detta var precis vad som hände när kyrkan i Europa hävdade prästerskapets suveränitet och styrde folket med sin egen människoskapade lagstiftning. Konsekvensen blev att folk blev slavar åt kyrkan till den graden att de fick lov att tänka på det sätt som prästerna ville (vetenskapsmannen Bruno som brändes på bålen är ett exempel på vad som annars kunde hända). Detsamma gäller i de kapitalistiska samhällena, som uppstod i Europa efter kyrkans upplösning som en politisk existens, där några människor utropade sig överlägsna andra. De gjorde detta under demokratins täckmantel och åstadkom ett ännu större och slagkraftigare slaveri. Under demokrati lider folket av illusioner om frihet, när de i själva verket är underkastade lagar att leva efter. Dessa lagar formas av en liten del av folket som väljs till sina positioner med hjälp av de rika och mäktiga i samhället.

Detta är den naturliga konsekvensen av att försöka överta Allahs suveränitet. Människan måste därför, om hon vill vara fri från att leva under andras herravälde, erkänna Allah (upphöjd vare Han) som den absolut suveräna och den enda lagstiftaren över allt och alla. Om Allah ska vara Lagstiftaren, behöver vi budbärare från Honom, som förmedlar lagstiftningen till människorna. Lagarna som kommer från Allah är inte påverkade av en eller annan grupp, utan är de enda som vänder sig till mänskligheten med jämlikhet och rättvisa för alla människor. Den sanna betydelsen av frihet förverkligas därför bara när vi erkänner behovet av budbärare från Allah, försäkrar oss om deras sannhet när de kommer och följer dem helhjärtat genom att fullständigt underkasta oss Skaparen av människan och universum: Allah.

Att använda dessa bevis för att rekonstruera vår förståelse av varför vi behöver profeten Mohammad (frid vare med honom) som budbärare som ska vägleda oss, är av grundläggande betydelse som en hörnpelare för den islamiska ´aqidah. Olyckligtvis finns det många muslimer som, vid en grundlig undersökning, gör sig till förespråkare för idéer som i grund och botten strider mot erkännandet av Islam. En del muslimer påstår exempelvis att Islam inte kom med ett heltäckande system för samhället, utan snarare med generella regler och lät det vara upp till människan att styra som hon ville. Dessutom finns en del muslimer som påstår att de islamiska straffreglerna är föråldrade och att det islamiska förbudet mot ränta är opraktiskt. Dessa påståenden hävdar att Islams budskap inte har fullkomnats och inte kan användas i alla tider och rum. Detta är ett argument som icke-muslimer skulle tänkas komma med. Att muslimer däremot kommer med idéer som grundar sig på detta argument är något som avspeglar den svaga förståelsen de har om den islamiska ´aqidah. Om vi inser att människoskapade system är bristfälliga, att människan inte vet på egen hand hur hon ska dyrka Allah och att det enda sättet för människan att bli fri på är att uppfatta Allah som den absolut Suveräne, blir det omöjligt att föredra våra egna personliga åsikter framför uppenbarelsens befallningar.

Därför är de nyss nämnda idéerna om förnekelsen av behovet av budbärare i grund och botten felaktiga och falska. Om vi grundar vår livsåskådning på detta behov genom det intellektuella och upplysta sättet, genom ovannämnda bevis, kommer vi, insha´Allah (om Allah vill), att vara kapabla att skydda oss mot dessa och liknande avvikande idéer, som får människan att föredra människoinspirerade idéer framför uppenbarelsen. Att ha ett budskap från Skaparen är en nödvändighet. Muslimer hedras genom att följa den siste budbäraren Mohammad (frid vare med honom), vars budskap en dag kommer att dominera över alla människoskapade system.

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com