|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OBS! Denna site är anpassad främst för Internet Explorer.
|
|
|
Koranen och modern vetenskap
Astronomi i Koranen
Koranen innehåller många reflexioner om himlarna. I föregående kapitel
om skapelsen kunde vi se hur det talades om himlarnas och jordarnas mångfald
och vad Koranen beskriver som en skapelse "mellan himlarna och jorden".
Modern vetenskap har bekräftat det senaste. Verserna om skapelsen presenterar
en översikt över vad som finns i himlarna, dvs allt som finns utanför jorden.
Förutom verser, som specifikt beskriver skapelsen, finns ungefär fyrtio
verser om astronomi i Koranen som ger information om astronomi och kompletterar
dessa. Vissa av dem är inte mer än reflexioner om skapelsens ära, Han som
förser oss med stjärnorna och planeter. Dessa ordnas, som vi vet, enligt
balanserade ställningar och dess stabilitet förklarades av Newton i sin
lag om ömsesidig attraktion. De första verserna, som citeras här, ger inte
fakta för vetenskaplig analys utan uppmärksammar bara Guds allmakt. Dock
måste de nämnas för att ge en realistisk bild av hur Koranen beskriver
universumets organisation för fjorton sekler sedan.
Dessa referenser utgör nya fakta om uppenbarelsen.Världens organisation
beskrivs varken i evangelier eller i gamla testamentet bortsett från några
vagt uttryckta tankar, t.ex. Bibelns okorrekta beskrivning av skapelsen.
Däremot är Koranens behandling av detta ämne ganska djupgående.
Vad den beskriver är viktig, men lika viktig är vad den inte innehåller.
Koranen ger inte en beskrivning av teorier som fanns under uppenbarelsens
tid om organisationen av den himmelska världen, teorier som senare visade
sig vara oexakta.
A: Allmänna reflexioner om himlen.
Sura 50, vers 6. Ämnet är människor i allmänhet.
"Har de då ej betraktat himmelen ovan sig, hur han byggt den och smyckat
den, så att den inte har några rämnor.
"
(Koranen 50:6)
Sura 31, vers 10:
Han har skapat himlarna utan synliga stöd...
Sura 13, vers 2:
Gud är den, som satt himmelen i höjden utan synliga stöd; sedan satte
han sig på tronen och gjorde solen och månen underdåniga...
Dessa två verser vederlägger tron att himlarnas valv stöttas av stolpar
som ensamt hindrar att himlarna ramlar på jorden.
Sura 55, vers 7:
Han har satt himlen högt...
Sura 22, vers 65:
Han uppehåller himmelen, så att den icke utan hans tillskyndelse kan
falla ned på jorden.
Det är välkänt att himmelska kropparna är
fjärran belagna på stora avstånd från varandra och i proportion till själva
kropparna utgör basen på deras avvägande. Ju större avstånd desto svagare
är deras tyngdkraft som verkar ömsesidigt. Ju närmare de är desto starkare
deras tyngdkraft. Detta är sant om månen som är nära jorden, astronomiskt
sett, och påverkar havets vatten vilket resulterar i tidvatten. Om två
himlakroppar kommer för nära varandra är kollisionen ett faktum. Att de
är föremål för ordning är oumbärligt för att undvika att de rubbas.
Att himlarna är beroende av ordning nämns ofta:
Sura 23, vers 86: Gud till Profeten:
Säg: Vem är de sju himlarnas och den stora tronens Herre.
Vi har redan sett att "sju himlar" inte betyder sju utan ett
obestämt antal himlar.
Sura 45, vers 13:
Han har också gjort allt vad som finnes i himlarna och vad som finnes
på jorden er underdånigt; häri finns sannerligen tecken för människor,
som tänka efter.
Sura 55, vers 5:
Solen och månen vandrar enligt beräkning.
Sura 6, vers 96:
Han har bestämt natten till vila och solen och månen till tidens beräkning.
Sura 14, vers 33:
Han har gjort solen och månen underdåniga för er så att de följer sina
banor nitiskt, han har också gjort natten och dagen underdåniga för er.
Här kompletterar verserna varandra.
Kalkyler påvisar de regelbundna banor som följs av himlakropparna, som
uttrycks av ordet daib som är presens particip av verbet som ursprungligen
betyder "att arbeta ivrigt på något". Här ges ordet betydelsen
"att slå sig på något utan förändring och på ett bestämt sätt".
Sura 36, vers 39:
Och för månen har vi inrättat herrgårdar, tills den återkommer som en
gammal krökt dadelstjälk.
Detta är en hänvisning till den böjda form som dadelpalmens kvistar
antar efter att ha torkats, vilket liknar halvmånens form.
Sura 16, vers 12:
Han har också gjort natten och dagen, solen och månen underdåniga för
er, och stjärnorna är hans bud underdåniga - häri finnas sannerligen tecken
för människor, som har förstånd.
Den perfekta himmelska ordningen har sitt
praktiska värde i den hjälp som man får i sina resor på jorden och vid
tidsberäkningar. Detta blir klart när man kommer ihåg att Koranen ursprungligen
var vänd till personer som enbart kunde förstå enkelt vardagligt språk.
Detta förklarar varför de följande verserna finns:
Sura 6 vers 97:
Han är också den, som givit er stjärnorna, för att ni genom dem skolen
vägledas i landets och havets mörker. Vi har nu utlagt tecknen för människor,
som begripa.
Sura 16, vers 16.
Gud har lagt ut landmärken och man vägleder sig även genom stjärnorna.
Sura 10, vers 5:
Han är den, som satt solen att skina och månen att lysa och inrättat
viloställen för honom, för att i skolen hålla reda på årtalen och tidräkningen;
Gud har skapat detta uteslutande uti sanning för att utlägga tecknen för
människor, som hava kunskap.
Detta ska förklaras. Medan Bibeln använder ordet "ljus", och
lägger till orden "större" och "mindre" för att beskriva
solen och månen, använder Koranen beskrivningar om skillnader utöver deras
storlek.
Detta är visserligen ingenting mer än skillnaden mellan ord men hur
skulle man kommunicera med allmänheten utan att förvirra den och samtidigt
uttrycka begreppet att solen och månen inte var identiska "ljus".
B: Egenskaper hos himlakropparna
SOLEN OCH MÅNEN
Solen är en glans (diya) och månen ett ljus (nur). Denna översättning
verkar vara mer korrekt än andra som säger tvärtom. Det är faktiskt lite
skillnad i betydelse eftersom diya tillhör roten (dw) som enligt Kazimirskis
arabiska/franska ordbok betyder "att skina" t.ex som en eld.
Skillnaden mellan solen och månen görs tydligare av ytterligare citat
från Koranen.
Sura 25, vers 61:
Välsignad är han, som satt djurkretsen på himmelen och satt ett bloss
och en skinande måne där.
Sura 71, vers 15-16:
Har ni inte lagt märke till, hur Gud skapat sju himlar över varandra
och satt månen till ljus och satt solen till bloss i dem?
Sura 78, vers 12-13:
Ovanpå er har vi byggt sju starka himlar och där satt ett flammande
bloss.
Det flammande blosset är uppenbarligen solen.
Här definieras månen som en himlakropp som ger ljus (munir) från samma
källa som nur (månens ljus). Solen jämförs med en fackla (siraj) eller
en flammande (wahhaj) lampa.
En människa kunde på Muhammeds tid lätt skilja solen och månen åt. Därför
är den skillnad som finns i Koranen helt normal. Det som är intressant
här är den diskreta kvaliteten av jämförelsen samt frånvaron i texten av
jämförelser, som kanske fanns på den tiden, vilka idag skulle verka som
fantasmagori. Det finns ingenting i Koranen som emotsäger vad vi vet idag
om dessa två himlakroppar.
Det är känt att solen är en stjärna som genererar hög värme och ljus
medan månen inte producerar eget ljus utan bara reflekterar solens ljus.
STJÄRNORNA
Som vi vet är stjärnorna också himlakroppar som själva alstrar sina
ljus.
Ordet stjärna förekommer tretton gånger i Koranen (najm, i plural nujum).
Ordet betyder en synlig himlakropp. För att klargöra att denna är en stjärna
tillsätts en fras i följande sura:
Sura 86, vers 1-3:
Vid himmelen och morgonstjärnan!
Vet du också, vad morgonstjärnan är?
Morgonstjärnan beskrivs i Koranen med ordet takib, som betyder "det
som genomtränger något" (i detta fall nattens skuggor). Samma ord
används för att beskriva meteorer (sura 37, vers 10); de senare synliga
på grund av förbränning.
PLANETERNA
Det är svårt att säga om planeterna nämns i Koranen med samma exakthet
som görs i dag.
Planeterna alstrar inte eget ljus. De roterar runt solen och även om
det misstänks att andra existerar, är de enda kända de som tillhör solsystemet.
Bortsett från jorden var fem andra planeter kända under Muhammeds tid;
Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Tre till har upptäckts under
senare tid; Uranus, Neptunus och Pluto.
Koranen referar till dem med ordet kautab utan att ge ett antal. Josefs
dröm (sura 12) referar till elva av dem men denna beskrivning är inbillad.
En bra definition av ordet kautab i Koranen ges i en mycket välkänd
vers. Den eminenta andliga naturen hos dess djupa mening kommer fram och
är dessutom föremål för diskussion bland experter. Det är dock av intresse
att framföra de jämförelser som Koranen innehåller om det ord som verkar
betyda "planet".
Sura 24, vers 35:
Gud är himlarnas och jordens ljus. Det är med hans ljus liksom med en
nisch, i vilket det finns ett bloss. Blosset befinner sig i en glaslykta,
glaset är som en tindrande stjärna.
Här är ämnet ljus som projiceras på en himlakropp, som i sin tur reflekterar
det. Detta är den enda detaljerade förklaring av detta ord som finns i
Koranen.
Ordet nämns i andra verser. I vissa av dem är det svårt att säga vilka
himlakroppar som menas (sura 6, vers 76; sura 82, vers 1-2).
I en vers råder det inget tvivel att det är planeter som hänvisas till,
sett i ljuset av modern vetenskap.
Sura 37, vers 6:
Vi har förvisso smyckat den nedersta himmelen med ett smycke av stjärnor.
Det är möjligt att ‘nedersta himlen’ betyder solsystemet. Det är känt
att bland de himmelska kroppar som ligger närmast jorden finns det inga
andra permanenta än planeterna. Solen är den enda stjärna i systemet som
heter så. Därför är denna översättning rätt. Dessutom hänvisar Koranen
till existens av planeter som också definieras i modern tid.
DEN LÄGSTA HIMLEN
Koranen nämner den lägsta himlen några gånger tillsammans med himlakroppar.
Dock blandar Koranen materiella ideer, som vi förstår med hjälp av modern
vetenskap, med andliga ideer som gör att deras betydelse är svårare att
förstå.
Sålunda är sura 37 vers 6 lätt att begripa men den följande versen,
vers 7 talar om en vakt mot varje upprorisk ond ande, som också nämns i
sura 24, vers 32 och sura 41 vers 12, så att vi konfronteras av påståenden
av en annan sort. Vilken betydelse har "projektiler för att kasta
stenar mot demoner", som enligt vers 5 sura 67 finns i den lägsta
himlen. Alla dessa observationer verkar ligga utanför ramen för denna studie.
För närvarande verkar det som att vetenskapliga data inte finns som kan
upplysa oss om detta ämne som ännu är bortom mänsklig förståelse.
C: Himlakropparnas organisation
Informationen i Koranen om detta handlar mest om solsystemet. Dock finns
hänvisningar till fenomen, som går bortom solsystemet, vilka upptäcktes
i modern tid.
Det finns två mycket viktiga verser om solens och månens omloppsbana.
S2ura 21, vers 33:
Han är också den, som skapat natten och dagen, solen och månen, så att
båda vandra sin egen bana.
Sura 36, vers 40:
Det är ej solen givet att upphinna månen, och natten kommer icke heller
före dagen, utan var och en vandrar sin egen bana.
Här nämns någonting väsentligt: att solens och månens omloppsbanor existerar
och hänvisning till att var och en rör sig självständigt.
Det är också något negativt i dessa verser; solen flyttar längs omloppsbanan
men ingenting sägs om dess relation till jorden. Under Koranens uppenbarelses
tid trodde man att jorden var stilla och att solen rörde sig. Detta var
det system som rådde under Ptolemys tid (200 BC) och fortsatte till Copernicus
i 1600AD. Trots att detta begrepp accepterades under Muhammeds tid finns
det inte i Koranen.
SOLENS OCH MÅNENS OMLOPPSBANOR
Det arabiska ordet falak översätts här med ordet omloppsbana. Ordet
orsakade problem för gamla översättare som inte insåg att månen och solen
flyttade sig. Si Hamza Boubekeur citerar i sin översättning av Koranen
de olika tolkningar som rådde på de tiden. "En sorts axel, som en
järnstav, runt vilken en kvarn roterar; ett himmelskt klot, omloppsbana,
zodiactecken, hastighet, våg......" och han inkluderar ett påstående
av Tabari, tionde seklets välkända kommentator, som sade ‘det är vår plikt
att hålla tyst om det vi inte vet’. Därför fanns i Koranen ett begrepp
som väntade i sekler innan det kunde förklaras.
1. Månens omloppsbana
Det är allmänt känt att månen är jordens satellit och att den roterar
runt jorden på 29 dagar. Dock måste det nämnas att omloppsbanan inte är
en perfekt cirkel så att avståndet mellan jorden och månen (380,000 kilometer)
är bara genomsnittligt
Vi har sett hur Koranen nämner att tid kunde beräknas med hjälp av månens
rörelser (sura 10, vers 5) som citeras i början av detta kapitel.
Detta system har ofta kritiserats för att det är föråldrat, opraktiskt
och ovetenskapligt. Kritiken framkallar det följande:
a) För nästan 14 sekler sedan var Koranen avsedd för arabiska halvöns
invånare som var vana vid att beräkna tid enligt månen. Det var därför
lämpligt att uttrycka saker och ting på ett sätt de kunde förstå och inte
förstöra de vanor som de hade för att lokalisera rymd och tid som var ganska
effektivt. Det är känt att i öknen kunde de kunniga navigera enligt stjärnorna
och beräkna tid enligt månens faser.
b) Bortsett från specialister är de flesta omedvetna om den exakta relationen
mellan månens och den Julianska kalendern. 235 mån-månader motsvarar exakt
19 Julianska år med 365 och en kvarts dagar. Vårt år som består av 365
dagar är inte perfekt eftersom det måste rättas med en dag vart fjärde
år. I månkalendern händer detsamma vart nittonde år (Julianska). Detta
är den Metonsk cykel, som har fått namnet från Meton, den Grekiska astronom
som upptäckte relationen mellan sol- och måntid år 500 f.Kr..
2. Solen
Det är svårare att tänka på solens omloppsbana eftersom vi är vana vid
att vårt solsystem är organiserat runt solen. För att förstå versen från
Koranen måste vi ta hänsyn till solens position och vi måste därför ta
hänsyn till moderna vetenskapliga ideer.
Vår galax innehåller ett stort antal stjärnor i form av en disk som
är tjockast i mitten. Solen är placerad långt från mitten. Galaxen roterar
runt sin egen axel som är mittpunkt och således roterar solen runt samma
mittpunkt i en omloppsbana som är i form av en cirkel. Modern astronomi
har räknat ut detaljer om detta. Således går solen ett varv runt Vintergatan
på omkring 250 millioner år.
Koranen nämnde solens omloppsbana för 14 sekler sedan. Bekräftelsen
av dess existens o2ch detaljer därom är ett av upptäckterna inom modern
astronomi.
REFERENS TILL SOLENS OCH MÅNENS EGENRÖRELSER I RYMDEN
Detta begrepp finns inte med i översättningar som gjordes av dem som
inte kunde astronomi. De har översatt det arabiska ord som betyder rörelse
med en annan av ordets betydelser dvs att simma. Detta har gjorts i både
franska och engelska (av Yusuf Ali) översättningar.
Det arabiska ordet som betyder rörelse med egen kraft är verbet sabaha
(yasabahuna i två av verserna). Samtliga betydelser av ordet är rörelse
av en kropp med egen kraft. Om rörelsen sker under vatten betyder det att
simma; om det är på marken betyder det att röra sig med egna ben. När det
gäller rörelser i rymden är det svårt att se hur en annan betydelse än
det i originalet kan användas.
Följaktligen verkar det inte vara något översättningsfel av följande
skäl;
Månens rotation på sin egen axel utförs samtidigt som den roterar runt
jorden dvs 29 och en halv dagar (ungefär) så att det är alltid samma sida
vänd mot oss.
Solen tar ungefär 25 dagar att snurra runt sin egen axel. Det finns
vissa skillnader i rotationen vid ekvatorn och polerna (vi ska inte gå
in på detaljer) men i gengäld animeras solen av en rotationsrörelse.
Därför verkar det som om ordet i Koranen hänvisar till solens och månens
egna rörelser, som bekräftas av modern vetenskap. Det är otänkbart att
någon som levde på sjunde seklet, oavsett hur duktig han än var, kunde
fundera ut detta.
Detta motsäges ibland av vissa instanser - att några på den tiden förutsåg
detta som bekräftades av modern vetenskap. Men de kunde inte ha baserat
sina tankar på vetenskapliga kalkyler. Fallet Pythagoras citeras ofta.
På sjätte seklet före Kristus försvarade efterföljare av Pythagoras
teorin om att jorden roterar runt sin egen axel och planeternas rörelse
runt solen. Denna teori bekräftades av modern vetenskap. I jämförelse med
Pythagoras är det lätt att påstå att Muhammed var ett geni som hade upptäckt
det som modern vetenskap bara upptäckte för några sekler sedanm men då
glömmer man lätt att även begåvade vetenskapsmän har haft felaktiga teorier.
Man ska, till exempel, att Pythagoras anhängare också försvarade teorin
om att solen var stillastående i rymden; de ansåg solen som världens centrum
och trodde endast på en himmelsk ordning omkring den. Detta skiljer Koranen
från dem. I Koranen finns det ingenting som motsätter det som bekräftas
av modern vetenskap.
SEKVENSEN NATT OCH DAG
När man trodde att jorden var centrum och att solen rörde sig relativt
jorden var det oundvikligt att hänvisa till solens rörelser när sekvensen
natt och dag diskuterades. Detta nämns inte i Koranen och ämnet handskas
på följande sätt:
Sura 7, vers 54:
Sedan satte han natten över dagen, så att den ena följer omedelbart
på den andra.
Sura 36, vers 37:
Ett tecken har de också i natten, från vilken vi skiljer dagen, och
då befinner de sig i mörker.
Sura 31, vers 29:
Har du ej lagt märke till att Gud låter natten följa på dagen och låter
dagen följa på natten.
Sura 39, vers 5:
Han rullar ihop natten på dagen och låter dagen rulla ihop på natten.
Den först citerade versen behöver ingen kommentar. Den andra presenterar
endast en bild.
Det är huvudsakligen den tredje och fjärde som citeras ovan som ger
intressant material om den sammanvävda processen och särskilt om sekvensen
dag och natt. (sura 39, vers 5).
Att rulla ihop är nog det bästa sättet att översätta det arabiska ordet
kawwara.
Vad är det som verkligen händer i rymden? Amerikanska astronauter har
sett och tagit bilder om vad som verkligen händer från sina rymdskepp och
från månen. De har sett hur solen är ständigt lysande och hur en sida av
jorden belyses så att det är dag medan andra sidan har natt. Jorden rör
sig runt sin egen axel så att det har en sekvens av natt och dag. Denna
ständiga rörelse som leder till natt och dag nämns tydligt i Koranen. Den
här processen av ‘ihoprullning’ nämns i Koranen precis som om begreppet
om jordens runda form var känd redan då, men det var naturligtvis inte
sant.
Förutom det som nämns ovan måste det med hjälp av några verser från
Koranen nämnas begreppet om att det finns mer än ett Österland och Västerland.
I direkt översättning:
Sura 70, vers 40:
... Herre över Österländerna och Västerländerna...
Sura 55, vers 17
Herre över de två Österländerna och de två Västerländerna.
Sura 43, vers 38
"Avståndet mellan de två Österländerna"
som avser att avbilda det stora avståndet mellan de två. De som observerar
soluppgång/nedgång vet att solen stiger upp på olika platser i Österländerna
och går ner vid olika platser i Västerländerna vid olika årstider.
D: Himlarnas utveckling:
Utformningen av universumet enligt moderna begrepp började med en primär
nebulosa och sedan kom bildandet av solsystemet, och modern vetenskap har
informerat oss att processen är kontinuerlig.
Man måste här jämföra vissa påståenden i Koranen om manifestationer
av himmelsk allmakt.
Koranen påminner flera gånger om detta:
Sura 13, vers 2; sura 31, vers 29; sura 35, vers 13 och sura 39, vers
5:
Meningen ‘Gud gjorde solen och månen underdåniga, så att båda vandrar
till en bestämd tid’ finns i alla de här verserna.
Förutom detta finns begreppet om en stadig plats och destination i sura
36, vers 38:
Solen vandrar till en destination; detta är den Väldiges, den Vetandes
anordning.
‘Destination’ är en översättning av ordet mustaqarr och det är ingen
tvekan att iden om ett exakt ställe finns med.
Hur jämförs påståenden ovan med modern vetenskap?
Koranen berättar om slutet på solens utveckling och nämner en plats
för solen. Månen ges också en plats. För att förstå den eventuella betydelsen
av dessa påståenden måste vi komma ihåg vad modern vetenskap har att säga
om evolutionen av stjärnorna i allmänhet och solen i synnerhet.
Solen är en stjärna som är ungefär 4 och en halv miljard år gammal enligt
experter i astrofysik. För närvarande är solen i ett tidigt stadium av
sin evolution, som kännetecknas av förvandlingen av väte till heliumatomer.
Teoretiskt skulle detta stadium fortsätta 5 och en halv miljard år till
enligt teorin att det första stadiet tar 10 miljarder år.
Moderna data tillåter oss att förutsäga att efter några miljarder år
kommer förhållandena att förändras. Som alla andra stjärnor är det möjligt
att förutsäga ett slut för solen.
Den andra versen ovan (sura 36, vers 38) hänvisar till solens väg till
sin destination.
Modern astronomi har kunnat placera denna exakt och även gett den ett
namn, solens apex. Solen rör sig på en hastighet av circa 20 kilometer
per sekund mot denna punkt i Herkules’ stjärnbild.
Dessa astronomiska data skall nämnas i relation till de två verserna
från Koranen, eftersom det är möjligt att påstå att de stämmer överens
med moderna vetenskapliga data.
UNIVERSUMS EXPANSION
Expansionen av universumet är en av den moderna vetenskapens mest imponerande
upptäckter. Den nämndes först i den allmänna relativitetsteorin och stöds
av fysiska mätningar av det galaktiska spektrat - detta är förskjutet mot
rött, vilket innebär att universum ökar i storlek. Hastigheten hos himmelska
kroppar som rör sig allt längre från varandra under expansionens tid varierar
mellan en bråkdel av och större än ljusets hastighet.
Följande vers kan jämföras med moderna data:
Sura 51, vers 47:
Och himlen har vi byggt med kraft, och vi sannerligen expanderar den.
Himmel är en översättning av ordet sama och det är precis "utomjordisk
värld" som menas. "Vi expanderar den" är en översättning
av presens particip pluralis av "mûsi’ ûna" av verbet ausa'a
som betyder "göra vidare, att expandera".
Vissa översättare som inte förstod betydelsen av detta översätter med
"vi ger generöst" ( R. Blachere). Hamidullah nämner expansion
av himlarna och rymden men markerar detta med en frågetecken. Till sist
finns de som ger betydelsen som nämns här. Detta är sant för Muntakab,
en samling av kommentarer som ges ut av Högsta Institutionen för Islam
i Kairo.
E: Rymdens erövring.
Från denna synpunkt skall tre verser från Koranen bli föremål för särskild
uppmärksamhet. Den ena säger vad man kommer att åstadkomma inom detta område.
I de andra refererar Gud till icke troende i Mecca:
1. Den första av dessa verser är;
Sura 55, vers 33:
I djinners och människors hop, om ni kan genomtränga regioner av himlarna
och jorden, gör det! Ni kan inte utan bemyndigande.
Översättningen som ges här behöver några förklaringar.
a) Ord om i arabiska har fler nyanser. Det finns ett ord för att uttrycka
möjlighet (ida), ett annat för en möjlig hypotes (in) och ett till för
en omöjlig hypotes (lau). Versen i fråga innebär en möjlig hypotes, vilket
betecknas av ordet in. Därför föreslår Koranen att det finns en fysisk
möjlighet
b) Gud tilltalar andar (djinner) och människor (ins) och inte nödvändigtvis
allegoriska gestalter.
c) Att genomtränga är översättning av ordet najada följd av prepositionen
min. Detta innebär djupt genomträngande till regioner på andra sidan.
d) Makten (sultan) verkar komma från Gud.
Det är ingen tvekan att denna vers anger möjligheten att människor har
makten att erövra rymden. Lägg märke till att Koranens text förutspår inte
bara genomträngande till himlarnas regioner utan också jordens regioner
dvs dess djup.
2. De andra verserna kommer från sura 15 verserna 14, 15:
Även om vi låter en port i himmelen stå öppen för dem, och de kunde
stiga upp i den, så skulle de säga: ‘Våra ögon bländas som i dryckenskap;
ja, vi är förtrollade människor’.
Gud talar med icke troende och ordet lau betyder en hypotes som aldrig
kan förverkligas när det gäller de som nämns i verserna.
Vad det gäller erövringen av rymden har vi två stycken i Koranen; den
ena hänvisar till vad som en dag kommer att bli verklighet tack vore den
intelligens som vi får av Gud och den andra beskriver något som de icke
troende i Mecca aldrig kommer att beskåda, därför en hypotes som inte är
möjlig. Händelsen kommer att bevittnas av andra (som citeras i versen ovan)
och beskriver mänskliga reaktioner till den oväntade syn som resenärer
i rymden kommer att se; ögonen bländas som i dryckenskap och ger dem känslan
av att vara förtrollade.
Det är precis hur astronauter beskrev färden efter den första rymdfärden
1961. I rymden ser man en svart himmel och jorden omges av en blå gloria.
Månen har dock ingen atmosfär och syns därför med sin verkliga färg mot
himlens svarta bakgrund. Detta är en alldeles ny syn som astronauter upplever,
och numera har bilder av denna blivit berömda.
Det är svårt att inte bli imponerad när man jämför Koranens text med
moderna vetenskapliga data och när man ser de påstående som inte kan tillskrivas
tankar hos en man som levde för mer än 14 sekler sedan.
|
|
|
|
Hem
Hijri
Svenska:
English:
Soumi:
كوردى :
فارسى :
العربية :
