Berättelser i Koranen och i Bibeln

Ett stort antal ämnen som behandlas i Bibeln finns också i Koranen. Först finns det berättelser om profeterna; Noah, Abraham, Josef, Elias, Jonah, Job och Moses; kungarna av Israel; Saul, David, Salomo, för att nämna bara några av de berättelser som de har gemensamt. Därefter följer mer specifika berättelser om stora händelser som påverkades av övernaturliga krafter t.ex skapelsen av jorden och himlarna, skapelsen av människan, floden och utvandringen. Till sist finns det allt som har att göra med Jesus och hans mor Maria, i synnerhet det som finns i det Nya Testamentet.

Hur ser Bibeln och Koranen ut när de undersöks från en vetenskaplig synpunkt?

Parallell: Koranen, evangelierna och modern kunskap

Det måste påpekas att inga av de ämnen, som evangelierna berättar om och som har kritiserats från vetenskaplig synpunkt, finns i Koranen.

Jesus nämns många gånger i Koranen t.ex Marias proklamation av födelsen till Jesus’ (fmvh) far, proklamation av den mirakulösa födelsen till Maria, Jesus’ (fmvh) status som den högsta profeten, hans roll som Messias, den uppenbarelse som bekräftar och modifierar Torah, hans undervisning, hans anhängare, miraklen, hans himmelsfärd, hans deltagande i sista domedagen etc.

Sura 3 och 19 i Koranen (den senare innehåller Marias namn) har långa stycken om Jesu familj. De beskriver Jesu födelse och Jesus kallas alltid Marias son. Hans härkomst tas upp bara på moderns sida eftersom Jesus inte hade någon biologisk far. Här är Koranen annorlunda jämfört med Matteus och Lukas evangelium som tar upp hans härkomst från faderns sida. I Koranen placeras Jesus enligt den moderliga genealogiska linjen dvs Noah, Abraham och Marias far (Imran i Koranen).

Sura 3, vers 33 och 34:

"Gud valde Adam, Noah, Abrahams familj och Imrans familj framför hela världen, som avkomma, den ena härstammande från den andra."

(Koranen 3:33-34)

Parallel: Koranen, Gamla Testamentet och modern kunskap

Vissa aspekter av parallellen med Gamla Testamentet har redan tagits upp i den första delen av denna bok. De tas upp igen när den Koranens uppenbarelse diskuteras. Jämförelser har redan gjorts och behöver inte tas upp på nytt.

Det verkar som bristen på historiska och arkeologiska data gör det svårt att jämföra Koranen och Bibeln när det gäller kungarna av Israel.

Dock finns det två ämnen i både Koranen och Bibeln som bör fånga vår uppmärksamhet och bör undersökas med hjälp av modern vetenskap. Dessa är syndafloden och uttåget. Den förra eftersom det inte har lämnats spår i historien som stöder Bibelns berättelse medan den berättelse som finns i Koranen inte kan ifrågasättas av modern vetenskap. Den senare eftersom de bibliska och koranska berättelserna uppenbarligen kompletterar varandra och moderna data verkar förse båda med historiskt stöd.

II. SYNDAFLODEN

Den bibliska berättelsen av syndafloden och kritik mot den

- En påminnelse

Undersökningen av Gamla Testamentets beskrivning av syndafloden i första delen av denna bok ledde till följande:

Det finns inte bara en beskrivning av syndafloden utan två, skrivna vid olika tidpunkter;

- den Yahveska versionen som härstammar från 800 år före Kristus

- Den Sacerdotala versionen från 500 år före Kristus, så-kallad pga att den var gjord av präster på den tiden.

Dessa versioner var inte placerade intill varandra utan blandade så att en del av den ena kommer mellan delar av den andra. Det finns 10 Yahveska stycken totalt och mellan varje kommer ett Sacerdotalt stycke ( det finns alltså 9 Sacerdotala stycken). Denna blandning är läsbar endast om händelsernas följd följs då det finns klara motsättningar mellan dem. Fader de Vaux, professor på Bibelskolan i Jerusalem beskriver dem som "två berättelser av syndafloden" där den orsakas av olika anledningar och varar under olika perioder och där Noah tar olika antal djur in i arken.

När den undersöks från en modern vetenskaplig synpunkt är den bibliska beskrivningen av översvämmningen oacceptabel i sin helhet av följande skäl:

a) Gamla testamentet beskriver den som en universell översvämning.

b) Medan den Yahveska texten inte ger något datum, ger den Sacerdotala texten ett datum när syndafloden inte kunde ha ägt rum.

Följande är stöd för argumenten:

Den Sacerdotala versionen säger att syndafloden ägde rum när Noah var 600 år gammal. Enligt genealogin i kapitel 5 av Genesis (också från den Sacerdotala texten) vet vi att Noah anses vara född 1056 år efter Adam. Följaktligen skulle syndafloden hänt 1656 år efter Adams skapelse. Dessutom tillåter den genealogiska tabellen om Abraham, som tas från samma text och som också finns i Genesis (11, 10-32) att Abraham föddes 292 år efter syndafloden. Eftersom vi vet (enligt Bibeln) att Abraham levde omkring 1850 före Kristus, är datumet för syndafloden antingen 2000 eller 2100 år före Kristus.

Hur kan det accepteras idag att det var en universell översvämning 2000 eller 2100 år före Kristus som förstörde allt på jorden utom dem i arken? På den tiden fanns civilisationer på många delar av jorden och deras historia är känd idag. Därför är det omöjligt att alla dessa civilisationer förstördes då.

Således kan det från en historisk synpunkt anses att berättelsen av syndafloden i Bibeln är i konflikt med modern vetenskap. Det formella beviset för människors manipulation av texten finns i existensen av de två texterna.

Berättelsen om syndafloden i Koranen

Koranen ger en allmän version som skiljer sig från den som Bibeln innehåller samt är inte föremål för kritik från en historisk synpunkt.

Den ger inte en oavbruten berättelse av syndafloden. Ett antal suror talar om straff på Noahs folk. Den mest omfattande är sura 11, verserna 25 till 49. Sura 71 nämner Noah och i synnerhet hans predikningar, liksom sura 26, verserna 105 till 115. Innan vi tar upp det aktuella händelseförloppet måste vi betrakta syndafloden i Koranen i relation till Guds straff på det samhälle som var skyldigt till att ha kränkt budorden.

Medan Bibeln beskriver en universell översvämning för att straffa folket i sin helhet, nämner Koranen flera straff för vissa grupper.

Detta ses i sura 25, vers 35 till 39:

Vi har givit Mose skriften och utnämnt hans broder Aron till rådgivare jämte honom. Gå till det folk, som håller mina tecken för lögn. Vi utrotade dem fullständigt. Noahs folk dränkte vi när de höll sändebuden för lögnare, och gjorde dem till tecken för människorna. Stammarna Ad och Tamud och många släkten mellan dem har vi förintat. Vi har varnat dem med liknelser och alla har vi fullständigt förintat

Sura 7, verserna 59 till 93 innehåller en påminnelse av straffen på Noahs folk, Ad, Tamud, Lot (Sodom) och Madian.

Att Koranen presenterar syndafloden som straff på Noahs folk är den första grundskillnaden mellan de två berättelserna.

Den andra är att Koranen inte ger något datum för syndafloden och hur länge den varade.

Orsakerna till syndafloden är ungefär densamma i båda berättelserna. Den Sacerdotala beskrivningen i Bibeln (Genesis 7, 11) citerar två orsaker som ägde rum samtdigt.

"På den dagen bröt de djupa källorna ut och himlarnas fönstrar öppnades"

Koranen är mycket exakt om innehållet i arken. Ordern som Gud gav till Noah var noggrant utförd.

Sura 11, vers 40

Släpp in i den (arken) ett par av varje slag, din familj med undantag av den om vilken det har kommit besked, och de som tror. Men endast ett fåtal trodde som han.

Familjemedlemmen som uteslöts var en utstött son av Noah. Vi läser hur Noah pläderade för sin son men förgäves (sura 40, verserna 45 och 46). Bortsett från Noahs familj (minus sonen) nämner Koranen de få passagerare på arken som trodde på Gud.

Bibeln nämner inte passagerare på arken. Den förser oss med tre olika versioner av arkens innehåll:

- enligt den Yahveska versionen görs en skillnad mellan "rena" djur och fåglar och "orena" sådana dvs sju par (detta betyder säkert många) av varje "ren" art och bara ett par av "oren" art var på arken.

- enligt en modifierad Yahvesk version (Genesis 7, 8) var det bara ett par av varje art oavsett om de var rena eller ej.

- enligt den Sacerdotala versionen var det Noah, hans familj (utan undantag) och ett par av varje art.

Berättelsen i Koranen av syndafloden fortsätter i sura 11, vers 25 till 49, och sura 23, verserna 23 till 30.

Enligt Bibeln landar arken på Araratbergen (Genesis 8, 4) och i Koranen är det Judi (sura 11, vers 44). Detta berg sägs vara det högsta av Araratbergen i Armenien.

När det är möjligt att kolla påståendena i båda böckerna med hjälp av etablerade data är det klart att det finns skillnader mellan dem. Berättelserna som finns i Koranen är inte föremål för kritik. Man kan fråga sig om det var möjligt att ny information hittades under tiden mellan böckerna. Svaret är nej eftersom under tiden mellan Gamla Testamentet och Koranen var Bibeln det enda dokumentet om händelsen. Om mänskliga faktorer inte kan förklara de ändringar som finns i berättelserna, måste det accepteras att en annan förklaring finns, dvs en uppenbarelse som kom efter den som finns i Bibeln.

III UTTÅGET UR EGYPTEN

Uttåget ur Egypten av Moses och hans folk (första steget av deras flykt till Kanaan) är en etablerad historisk händelse som finns i ett känt sammanhäng trots att det ibland förekommer anklagelser om att den mest är legend.

I Gamla Testamentet utgör uttåget den andra Moseboken tillsammans med berättelsen om resan genom vildmarken och förbundet med Gud på Sinai. Det är naturligt att Koranen också ägnar mycket utrymme åt detta. En beskrivning av händelserna mellan Moses och Aaron och faraon samt utvandringen från Egypten finns i tio suror med långa beskrivningar t.ex sura 7, 10, 20 och 26 tillsammans med kortare beskrivningar och enklare påminnelser. Ordet farao förekommer (så vitt jag vet) 74 gånger i de 27 surorna i Koranen.

Vad det gäller uttåget har Koranen och Bibeln mycket gemensamt. Den bibliska versionen har mycket historiskt värde, eftersom den hjälper oss att identifiera faraon, eller rättare sagt, faraonerna i fråga. Denna hypotes som börjar i Bibeln kompletteras av Koranen. Sedan moderna data läggs till är det möjligt att placera denna berättelse i ett historiskt sammanhäng.

Uttåget enligt Bibeln

Den bibliska berättelsen börjar med med en påminnelse om judarnas ankomst till Egypten med Jakob, som träffade Josef där. Senare, enligt Exodus 1, 8:

"Nu uppsteg en ny konung i Egypten, som inte kände Josef"

Sedan följde perioden av förtryck; Faraon beordrade judarna att bygga städerna Pithom och Ramesses (Exodus 1, 11). För att förhindra en ökning av det hebreiska folket beordrade faraon att varje nyfödd pojke skulle kastas i floden. Moses räddades av sin mor som placerade honom i en korg vid flodens strand. Han hittades av faraons dotter och lämnades till en sjuksköterska som inte var någon annan än Moses’ egen mor. Han betraktades som en av faraons söner och fick namnet Moses.

Som ung flyttade Moses till Midian där han gifte sig. Vi läser en viktig detalj i Exodus 2, 23:

"Under den tiden dog konungen av Egypten"

Gud beordrade Moses att gå inför faraon och leda sina bröder ut ur Egypten. Aaron, Moses bror, hjälpte honom.

Den nya faraon vägrade låta Moses och hans grupp lämna Egypten. Gud visade sig för Moses igen och beordrade Moses att återigen be faraon om tillstånd. Enligt bibeln var Moses vid den tidpunkten 80 år gammal. När svaret blev nej igen skickade Gud de berömda plågorna över Egypten. Floder förvandlades till blod och grodor, mygg och flugor invaderade landet så att boskapen dog och både djur och människor fick bölder på sig. Det var hagel och gräshoppor, mörker och de förstfödda dog. Ändå ville faraon inte släppa Moses ur Egypten.

Därför bröt 600000 sig ur Ramesses (vi kommer att se att detta var en överdrift) kvinnor och barn inte räknade. Då följde faraon dem med sin arme (Exodus 14, 6 och 8) och kom i kapp dem vid havet. Moses lyfte sitt käpp och havet delades så att han och hans folk kunde gå över utan att deras fötter blev våta. "Egypterna följde efter men havet blev ett igen och de drunknade. Men israeliterna gick på land med en vägg av vatten både på vänstra och högra sidorna" (Exodus 14, 28-29).

Den text som gäller uttåget är tydlig. Faraon var längst framme och dog eftersom texten noterade att ingen av dem överlevde. Bibeln repeterar detta i psalmerna; psalm 106, vers 11 och psalm 136 verserna 13 och 15 som tackar Gud "som delade havet så att israeliterna kunde passera men faraon och hans arme kastades i havet." Enligt Bibeln råder det inget tvivel att faraon drunknade i havet under uttåget. Bibeln nämner inte vad hände med faraons kropp.

Uttåget enligt Koranen

Berättelsen om uttåget är i Koranen i stort sätt lik den i Bibeln. Koranen, liksom Bibeln, ger inte namnet på faraon. Det enda som är känt är att en av hans rådgivare hette Hâmân. Han nämns 6 gånger i Koranen (sura 28, verserna 6, 8 och 38; sura 29, vers 39; och sura 40, verserna 24 och 36).

Faraon är judarnas förtryckare:

När Moses sade till sitt folk: Kom ihåg Guds nåd mot er, då han frälste er från faraos folk, som pålagt på er de värsta straff, dräpte era söner och lät era kvinnor leva.

Förtrycket nämns i samma sammanhang i sura 7 vers 141. Dock nämner inte Koranen, som Bibeln gör, namnen på städerna byggda av judarna under förtrycket.

Historien om hur Moses lämnas vid flodens strand noteras i sura 20 verserna 39-40 och sura 28 verserna 7 till 13. Enligt Koranen togs Moses om hand av faraons familj. Detta hittas i sura 28, verserna 8 och 9:

Faraons familj upptog honom, för att han skulle bli en fiende och orsaka sorg för dem. Farao, Haman och hans armé var syndare. Faraons hustru sade: 'Han ska bli en ögonfröjd för mig och dig. Döda honom inte. Det kan hända att han gör oss nytta, eller att vi tar upp honom som en son' utan att de märkte någonting.

Muslimsk tradition säger att det var Asiya, faraons fru, som tog hand om Moses. I Koranen var det inte faraons fru utan medlemmar av kungliga hovet som hittade Moses.

Moses ungdom, hans vistelse i Midian och giftermål beskrivs i sura 28, verserna 13 till 28.

I synnerhet hittas episoden om den brinnande busken i första delen av sura 20 och sura 28 verserna 30 till 35.

Koranen beskriver inte de tio plågor som skickades över Egypten, som har långa beskrivningar i Bibeln, utan nämner bara 5 plågor mycket kortfattat (sura 7, vers 133) dvs syndafloden, gräshoppor, löss, grodor och blod.

Flykten från Egypten beskrivs i Koranen, men saknar några geografiska data som ges i Bibeln samt antalet 600000 vilket knappast är trovärdigt.

Det är så här faraons död beskrivs:

Sura 20, vers 78:

Faraon med sin armé följde efter dem och havet översvämmade dem.

Judarna lyckades komma bort och faraon dog. Att hans kropp hittades är en viktig detalj som inte finns i Bibelns beskrivning.

Sura 10, verserna 90 till 92:

Gud talar;

Vi lät Israels barn vandra genom havet. Faraon och hans armé förföljde dem i förhävelse och fiendskap, tills han var nära att drunkna och sade 'Jag tror att det ej finns någon annan gud än den, som Israels barn tror på. Jag hör till dem Gud undergivna'

Gud sade 'Ja, numera! Förut har du varit olydig och hört till ofärdsstiftarna. Idag ska vi låta dig komma upp som lik att du må vara ett tecken för dem som kommer efter dig. Men många människor är sannerligen likgiltiga för våra tecken'

Två punkter i detta stycke ska förklaras:

a) Denna anda av uppror och fientlighet som nämns ska ses med hänsyn till Moses försök att övertala faraon.

b) Räddningen av faraon hänvisar till hans kropp eftersom det står tydligt i vers 98, sura 11, att faraon och hans arme fördömdes.

Sura 11, vers 98:

Faraon skall gå i spetsen för sitt folk på uppståndelsens dag och leda dem till elden

Vad det gäller fakta som kan kontrolleras med hjälp av historiska, geografiska och arkeologiska data, ska det noteras att de bibliska och koranska berättelserna är olika i det följande:

- frånvaron av ortnamn i Koranen, både städer byggda av hebreerna och utvandringens resväg.

- frånvaron av referens till faraons död under Moses vistelse i Midian.

- frånvaron av detaljer i Koranen angående Moses ålder när han lämnade sina krav hos faraon.

- frånvaron av antalet av Moses anhängare i Koranen. Antalet överdrivs avsiktligt i Bibeln.

- frånvaron av frälsningen av faraon efter sin död i Bibeln.

Vissa punkter ska noteras eftersom båda berättelserna innehåller dem:

- bekräftelse som finns i Koranen av faraons förtryck av judar i Moses grupp.

- frånvaron i båda berättelserna av namnet på Egyptens konung.

- bekräftelsen i Koranen av faraons död under uttåget.

Konfrontation mellan data i skrifterna och modern kunskap

Berättelserna som finns i Bibeln och Koranen om den tid Israels söner tillbringade i Egypten och utvandringen innehåller data som kan leda till en konfrontation med modern vetenskap. Det är lite ojämt eftersom vissa data är högst diskutabla medan andra knappt behöver diskuteras.

1. UNDERSÖKNING AV VISSA DETALJER I BERÄTTELSERNA

Det hebreiska folket i Egypten

Det är tydligen möjligt att säga att det hebreiska folket stannade i Egypten under 400 år (Genesis 15, 13) eller 430 år (Exodus 12, 40). Bortsett från Bibeln som säger att Josef, Jakobs son flyttade med sina bröder till Egypten, dvs långt efter Abraham, och Koranen som nämner att de flyttade till Egypten men inte när, har vi inget annat som belyser den här punkten.

Dagens kommentatorer, från P. Montet till Daniel-Rops, tror att Josef och hans bröders ankomst var samtidigt som flyttningen av Hyksos mot Egypten 1600 år före Kristus. Det är ingen tvekan att dessa gissningar strider mot vad som står i Bibeln (Konungab. 1, 6, 1) som placerar utvandringen från Egypten 480 år innan Salomos tempel byggdes (ca 971 före Kristus). Detta betyder att utvandringen ägde rum ca 1450 före Kristus och ankomsten till Egypten ca 1880-1850 före Kristus. Men detta är precis när Abraham skulle har funnits vid liv och annan information från Bibeln säger att 250 år skilde honom från Josef. Detta stycke från Bibeln, Konungab. I, är därför oacceptabelt från en kronologisk synpunkt.

Bortsett från de heliga skrifterna, är det inte mycket som antyder att det hebreiska folket var i Egypten. Dock finns det några hieroglyfiska dokument som nämner existensen i Egypten av en kategori arbetare som kallades 'Apiru, Hapiru eller Habiru som har identifierats (rätt eller fel) som hebreerna. Men varifrån kom de? Fader de Vaux har skrivit:

'De tillhörde inte det lokala folket, de identifieras inte med någon av samhällets klasser'

Under Tuthmosis III nämns de 'arbetare i stallen'. Det är känt att Amenophis II år 1400 före Kristus tog in 3600 av dem som fångar från Kanaan. Vi vet från Bibeln att hebreerna under Ramesses II skulle bygga staden Ramesses. I egyptiska skrivningar nämns 'Apiru' igen år 1100 före Kristus och för sista gången under Ramesses II.

Eftersom 'Apiru' nämns inte bara i Egypten kan det betyda hebreerna? Det är nog klokt att komma ihåg att ordet kan har använts för att beskriva tvångsarbetare utan någon anknytning till deras ursprung.

Under Ramesses II, deltog hebreerna (enligt Bibeln) eller 'Apiru' (enligt hieroglyfiska texter) i stora verk av faraon, som tvångsarbetare. Det råder inget tvivel om att Ramesses II var den som var förtryckaren. Moses föddes i denna miljö.

Plågor över Egypten

Med denna titel refererar Bibeln till 10 olika bestraffningar och ger många detaljer om varje plåga. Många har övernaturliga dimensioner. Koranen ger bara 5 vilka i stort sätt bara är överdrifter av naturliga fenomen; översvämning, gräshoppor, löss, grodor och blod.

Syndaflodens väg

Ingenting av detta nämns i Koranen medan Bibeln tar upp det i detalj. Startpunkten var nog Tanis-Quantir-regionen men inga spår av resten av resvägen har hittats som kan bekräfta Bibelns berättelse.

Den mirakulösa delningen av havet

Några kommentatorer har kommit på en förklaring som handlar om tidvatten på grund av astronomiska händelser eller seismiska vågor av en vulkanutbrott. Allt detta är ren hypotes.

2. UTTÅGETS PLACERING I FARAONERNAS HISTORIA

Under en lång tid har Meneptah, efterträdare till Ramesses II, ansetts som faraon vid utvandringen. Maspero, den berömda experten i egyptologi, skrev i början av seklet i 'Besökarens guide till Kairo museum' 1900 att det var Meneptah. Jag har inte kunnat hitta dokument som stöder detta men vi måste respektera åsikten hos en sådan eminent man.

Under de senaste decennierna har det kommit många hypoteser om detaljer i skrifterna utan att ta upp andra aspekter. Således kan det komma hypoteser som är överens med en aspekt av skrifterna utan att jämföra den med andra detaljer i skrifterna eller med data från historien, arkeologi, etc.

En av de konstigaste hypoteserna är av J de Miceli (1960) som påstår att han har räknat ut att uttåget ägde rum den nionde april 1495 före Kristus. Han litar helt på kalkyler gjorda med hjälp av almanackor och påstår att Tuthmosis II var faraon vid utvandringen. Detta påstående tar ingen hänsyn till andra fakta i Bibeln, särskilt där staden Ramesses nämns, som utesluter någon hypotes som placerar uttåget före Ramesses tid.

Detsamma gäller Daniel-Rops teori i sin bok 'Personer i Bibeln' (utg. Desclee de Brouwer, Paris, 1970). Enligt honom var faraon vid utvandringen Amenophis II. Genom att använda faktumet att Amenophis IIs far (Tuthmosis III) var mycket nationalistisk, påstår Daniel-Rops att Amenophis II var israeliternas förföljare.

Fader de Vauxs teori, att det var Ramesses II är byggd på starkare grunder i hans bok ‘Israels gamla historia’ (utg. J Gabalda Paris, 1971). Även om hans teori inte stämmer med den bibliska berättelsen på varje punkt, har den åtminstone fördelen av att framföra mycket viktiga bevis; konstruktionen av städerna Ramesses och Pithom som var byggda av Ramesses II och nämns i Bibelns text. Därför är det inte möjligt att utvandringen var före Ramesses II.

Enligt fader de Vaux ägde utvandringen rum under den första hälften eller mitten av Ramesses IIs tid. Han föreslår denna period för att ge Moses och hans folk tid, så att säga, att bosätta sig i Kanaan, och Merneptah (efterföljare till Ramesses II) tid att få kontroll över israels barn.

Två argument mot denna teori är:

a) Bibeln säger (Exodus 2, 23) att Egyptens konung dog under tiden Moses var i Midian. Konungen av Egypten beskrivs som 'han som tvingade hebreerna att bygga städerna Ramesse och Pithom. Denna var Ramesses II. Fader de Vaux påstår att källorna till vers 23, kapitel 2 av uttåget är opålitliga.

b) Mer överraskande är att fader de Vaux inte tar hänsyn till två stycken i Bibeln som hänvisar till konungens död under jakten efter Moses. Följaktligen ägde utvandringen rum i slutet av konungens regering.

Således dog två av faronerna under Moses tid, en när Moses var i Midian och den andre under uttåget. Teorin om bara en farao som framförs av fader de Vaux är otillräcklig eftersom den inte tar hänsyn till alla tillgängliga faktorer. Flera argument mot teorin följer.

3. RAMESSES II: FÖRFÖLJELSENS FARAO
MERNEPTAH: UTTÅGETS FARAO

P Montet har fortsatt med den Alexandriska tradition som nämndes av Maspero. Den kommer mycket senare i islamisk tradition samt i den klassiska kristna traditionen (i de heliga historierna från det tidiga 1900-talet nämns definitivt att uttåget skedde under Meneptahs tid). Den teorin finns i Montets bok 'Egypten och Bibeln' (utg. Delachaux och Niestle, Neuchatel 1959) som i synnerhet är baserad på berättelsen i Koranen.

Boken om utvandringen innehåller ordet 'Ramesses' fast faraons namn inte finns med. I Bibeln är 'Ramesses' en av de städer som byggdes med tvångarbete av hebreerna. Idag är städerna en del av Tanis-Qantir området.

Man är van vid namnet Ramesses idag och vet vad det betyder men man ska komma ihåg att hieroglyfernas innebörd hade tappats bort ca 300 före Kristus och att namnet Ramesses inte har bevarats någon annanstans än i Bibeln och några böcker på grekiska och latin som hade ändrat namnet något. Bibeln bär det ursprungliga namnet; det nämns fyra gånger i Moseböckerna (Genesis 47, 11; Exodus 1, 11 och 12, 37 Numeri 33, 3 och 33, 5).

Allt detta räcker för att påstå att:

a) Det kan inte sägas att utvandringen kom före en 'Ramesses' blev farao (11 kungar i Egypten hade detta namn).

b) Moses föddes under regeringen av den farao som byggde städerna Ramesses och Pithom dvs farao Ramesses II.

c) Under tiden Moses var i Midian dog Ramesses II. Fortsättningen av Moses historia var under Merneptahs tid, alltså Ramesses IIs efterföljare.

Bibeln ger andra mycket viktiga data som stöder en placering av utvandringen under dessa faraoners tid. Det finns påståenden att Moses var 80 år gammal vid utvandringen: 'Moses var 80 år gammal och Aaron 83 år gammal när de talade med faraon' (Exodus 7, 7). Bibeln säger (Exodus 2, 23) också att den farao som regerade när Moses föddes, dog när Moses var i Midian fast texten fortsätter utan att säga någonting om någon ändring av kungens namn. Dessa två stycken innebär att åren under vilka de två faraonerna regerade måste har varit minst 80 år.

Egyptologer uppskattar att Ramesses II regerade under 67 år. För Merneptah har de inte kunnat ge perioden för hans regering eller hur och varför den slutade. Trots att de kronologiska data är oexakta, stämmer ingen annan period under det nya konungariket överens med den bibliska berättelsen i vilken två successiva regeringar (med undantag av Ramesses II och Merneptah) var lika med eller mer än 80 år.

Allt pekar på att Moses föddes i början av Ramesses IIs regering och var vid liv när Ramesses II dog efter 67 års regering. Moses blev talesman för judarna i Egypten när de förhandlade med Merneptah. Moses ledde uttåget som i sin tur ledde till Meneptahs död. Allt detta stämmer bra med vad som finns i skrifterna om Moses barndom.

Teorin stämmer bra med Koranen och strider bara mot ett påstående i Bibeln, som är i Kungab. I 6, 1 (obs. denna bok är inte inkluderad i Torah). Fader de Vaux ifrågasätter de historiska data i den här delen av Gamla Testamentet som daterar Exodus i relation till konstruktionen av Salomos tempel. Att de kan ifrågasättas gör det omöjligt att behålla dem som argument mot teorin som beskrevs ovan.

Problemet med steninskriptionen från år 5 av Merneptahs regering

Texten på den välkända inskriptionen från det femte året av Merneptahs regering tros av många kritiker vara argument mot teorin ovan i vilken förföljelsen av judarna ledde till Merneptahs död.

Inskriptionen är av stort intresse eftersom den representerar det enda hieroglyfiska dokument som innehåller ordet Israel (ordet följs av en beskrivning som definitivt betyder samhälle eller grupp). Inskriptionen är från första delen av Meneptahs regering och hittades vid Thebes i faraons grav. Den är en beskrivning av hans segrar över grannländerna och i synnerhet Israel. Ordet 'Israel' antyder att judarna redan hade etablerat sig i Kanaan före det femte året av Merneptahs regering och följaktligen att uttåget redan hade ägt rum.

Detta argument är inte hållbart då det betyder att det inte kunde varit judar i Kanaan samtidigt som det var judar i Egypten. Enligt fader de Vaux 'i södra delarna är det oklart när samhälle relaterade till israeliterna bosatte sig i Kades-regionen: Det härrör från en tid före uttåget.' Han tar hänsyn till att vissa grupper hade lämnat Egypten före uttåget. 'Apiru' eller 'Habiru' som ibland knyts ihop med israeliter var redan i Syrien-Palestina långt före uttåget: det finns dokumenterat bevis på att Amenophis II hämtade 3600 fångar därifrån. Existensen av steninskriptionen som kommer från det femte året av Meneptahs regering förringar inte på något sätt den nuvarande teorin.

Dessutom är det ett faktum att ordet Israel i historien om det judiska folket inte har någon anknytning till begreppet att Moses och hans anhängare bosatte sig i Kanaan. Ordets ursprung är:

Enligt Genesis (32, 29) är Israel andra namnet på Jakob, son av Isaac och sonson av Abraham. Därför kom namnet några hundra år före Moses. Att det citeras i steninskriptionen från Merneptahs regering utgör inte argument för teorin att utvandringen skedde före femte året av Meneptahs regering.

Numera vet vi att Israels inträde i historien föregicks av en lång formationsperiod av 8 eller 9 sekler. Denna period kännetecknas av att många semi-nomadiska grupper, särskilt Amoriter och Arameer, bosatte sig i regionen. Under samma period kom patriarkerna bland andra Abraham, Isaac och Jakob-Israel. Andra namnet på den sistnämnde användes för den ursprungliga grupp som existerade från 931 eller 930 till 721 år före Kristus.

4. BESKRIVNINGAR SOM FINNS I HELIGA SKRIFTER OM FARAONS DÖD UNDER UTTÅGET

Denna händelse markerar en viktig punkt i berättelserna i Bibeln och Koranen. Den nämns i Bibeln inte bara i Moseböckerna utan också i psalmerna.

Det är mycket underligt att kristna kommentatorer fullständigt har ignorerat detta. Således hävdar fader de Vaux att uttåget ägde rum under första hälften eller mitten av Ramesse IIs regering. Hans teori tar inte hänsyn till att faraon dog under uttåget. P. Montet placerar uttåget under Merneptahs regering men säger inget om faraons död.

Denna attityd är i motsats till den judiska attityden: psalm 136, vers 15 ger tack till Gud som 'kastade faraon och hans armé i havet'. Det råder inget tvivel om att faraon och hans armé omkom.

Kristna kommentatorer ignorerar, avsiktligt och trots alla bevis, faraons död. Dessutom nämner några av dem referensen i Koranen och uppmuntrar sina läsare att göra konstiga jämförelser. I en översättning av Bibeln av Bibelskolan i Jerusalem hittar vi följande om faraons död skriven av fader Couroyer (utg. Les Editions du Cerf, Paris 1968):

'Koranen hänvisar till faraons död (sura 10 verserna 90 till 92) och enligt populär tradition drunknade faraon med sin armé, något som inte nämns i Bibeln, och lever under havet där han härskar över havets män dvs. sälar.'

Den verkliga betydelsen av påståendet i Koranen har inget att göra med vad denna kommentator påstår. Sura 10, verserna 90 till 92 informerar oss att Israels barn gick över havet medan faraon och hans armé jagade dem och det var bara när faraon skulle drunkna som han ropade 'Jag tror att det ej finns någon annan gud än den, som Israels barn tror på. Jag hör till de Gud undergivna.'

Gud svarade: 'Ja, numera! Förut har du varit olydig och hört till ofärdstiftarna. Idag ska vi låta dig komma upp som lik att du må vara ett tecken för dem som kommer efter dig.'

Detta är allt som suran innehåller om faraons död. Koranens text uttrycker bara tydligt att faraons kropp skulle frälsas: detta är vad som är viktigt.

När Koranen lämnades till människan av profeterna, var kropparna av alla faronerna, som idag anses (rätt eller fel) ha en anknytning till uttåget, redan i sina gravar i Necropolis vid Thebes på motsatt sida av Nilen från Luxor. På den tiden var ingenting känt om detta. Som Koranen säger var faraons kropp räddad. Sanningen är därför mycket långt ifrån den löjliga legend som fader Couroyer tillskriver Koranen.

5. FARAO MERNEPTAHS MUMIE

Merneptahs (son av Ramesses II och farao under uttåget) mumie hittades av Loret år 1898 o Thebes i Konungarnas Dal och transporterades till Kairo.

I juni 1975 fick jag tillstånd av myndigheterna att undersöka delar av faraons kropp som dittills hade varit täckta. Jag fick också fotografera. Det var uppenbart att mumien hade försämrats pga tid och människor.

På mitt förslag gjordes speciella undersökningar av mumien i juni 1975. Undersökningen av bröstkorgen gjordes av doktor Mustapha Manialawiy, samt en undersökning a buken. Således var det möjligt för oss att se och fotografera några viktiga detaljer av kroppen.

Det som kan sägas efter denna undersökning är att det finns mångfaldiga skador på benstomme med breda öppningar där några kunde har varit dödliga, men det är inte möjligt ännu att veta om de uppstod före eller efter faraons död. Han dog förmodligen av drunkning precis som skrifterna säger eller av kraftig chock strax innan han drunknade, eller båda delar.

Det är alltid önskvärt att bevara historiska kvarlevor men här har vi något extra. Det är mumien av mannen som kände Moses, motstod hans vädjan, jagade honom och förlorade livet under processen. Hans kvarlevor räddades av Guds vilja så att han är tecken för dem som kom efter, precis som det har skrivits i Koranen.

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com