Bilal Ibnu Rabah

Bilal var en svart slav som tillhörde Umayyah ibn Khalaf. Han var lång, smal och en aning puckelryggad. Tjockt, gråaktigt hår täckte hans huvud. Han gick runt i tystnad och talade endast när han blev tillfrågad. Hans föräldrar var slavar, vilket hade gjort även honom till slav. Han brukade resa till ash-Sham (Syrien) med Umayyahs handelskaravan, han trotsade vinterns hårda kyla och sommarens extrema hetta. Hans enda ersättning var en handfull dadlar varje dag som han åt för att få styrka. Vid sin mästares hus brukade han betjäna gästerna medan han själv gick hungrig. Han arbetade för mycket och blev dåligt behandlad, liksom Umayyas andra slavar.

Bilal brukade ofta höra om Muhammed (saws) och islam genom de oroliga diskussioner som hölls mellan hans mästare och gästerna. Snart kände han sig dragen till denna religion. Han brukade lyssna på Abu Bakr som berättade om islam, och så småningom kände Bilal att hans hjärta var fullt av iman (tro). Han gick till profeten Muhammed med Abu Bakr och tillkännagav sin underkastelse till islam. Detta var ett vågat drag gjort av en slav som tillhörde en fiende till Profeten. Han var den sjunde personen som antog islam. Abu Bakr och de andra från samma stamlig status skonades från skada från Quraysh. Dock föll vreden från de icke troende på muslimerna som inte hade någon stam som kunde försvara dem. Umayyah ibn Khalaf brukade tvinga Bilal att gå ut under den varmaste tiden under dagen och samtidigt bära en pansardräkt. Han kastades med ansiktet ner i sanden och lämnades att stekas i solen. Hans herre kom endast tillbaka för att vända Bilal på rygg. Han lät en kolossal sten placeras på Bilals bröst och sa sedan: "Du stannar här tills du dör eller förnekar Muhammed och dyrkar al-Laat och al-Uzzah." (al-Laat och al-Uzzah var två gudinnor som dyrkades av Profetens samtida). Bilâl uthärdade detta endast genom att säga: "En, En." En dag gick Abu Bakr förbi medan Bilâl torterades. Han sa till Umayyah: "Har du ingen rädsla för Allah när du behandlar den här stackars mannen såhär?" Umayyah svarade: "Du är den som fördärvade honom, så rädda honom du från denna situation!" Abu Bakr svarade honom: "Sälj honom då till mig, du kan bestämma priset." Umayyah, som aldrig lät en bra affär passera honom obemärkt, sålde Bilal och tillade: "Jag hade sålt honom även om du hade erbjudit knappt ett uns guld." Abu Bakr svarade: "Jag hade köpt honom även om du hade bett om hundra uns guld." Abu Bakr och Bilal gick till Profeten (saws) med de goda nyheterna. Där meddelade han: "Jag frikänner Bilal, O Allahs budbärare." Detta gladde både Profeten (saws) och Bilal.

När muslimerna slog sig ner i Medina etablerades islam och bönen, allmosan och fastan inrättades. I början samlades muslimerna för bönen vid de fastställda tiderna utan att bli inkallade. Senare tänkte Profeten (saws) på att använda ett slags blåsinstrument, liksom det som judarna brukade använda för att sammankalla till bönen. Han tyckte inte om den idén och beordrade därför att en slags klappa skulle byggas för att slås vid bönetiderna. Då kom Abdullah ibn Zayd till honom och sa: "O Allahs budbärare, jag hade en dröm inatt. En man som bar två gröna klädesplagg kom till mig och höll i en bjällra, och jag erbjöd mig att köpa den. När han frågade varför jag ville ha den, sa jag att det var för att sammankalla folk till bönen. Då erbjöd han mig ett bättre sätt. Man skulle säga 'Allahu Akbar' fyra gånger, sedan 'Ash-hadu an-laa ilaaha illa Allah' två gånger, 'ash-hadu anna Muhammadan rasoolullah' två gånger, 'hayya alas-salah' två gånger, 'hayya alal-falah' två gånger, och till sist 'Allahu Akbar, Allahu Akbar, laa ilaaha illa Allah'." "Det är en sann uppenbarelse, inshallah." sa Profeten (saws), och tillade: "Gå och lär Bilal detta, för han har en vacker röst som når långt." För första gången upprepade Medina adhaan (böneutropet) efter Bilal. Det var lämpligt att den som yttrade Tawheed (Guds enhet - En Gud) under den hårdaste tortyren även skulle yttra den under adhaan. När Umar hörde adhaan skyndade han till Profeten och sa: "Vid Den som har sänt dig Sanningen, jag hade samma dröm om det!" "Uppenbarelsen har redan nått dig." svarade Profeten (saws).

Slaget vid Badr var en dag som hade fastnat i Bilals minne. Quraysh drabbades av ett starkt försvar och många blev tagna som fångar. Bland dem var Umayyah. När Bilal såg honom kom minnena av vad han och andra muslimer hade uthärdat i Mekka tillbaka till honom. Han utropade: "Allahs ärkefiende - Umayyah ibn Khalaf! Må jag inte leva om han lever!" Eftersom Umayyah var Abdur-Rahman ibn Aufs fånge, lät Bilal bli att attackera Umayyah. Men eftersom Bilal fortsatte ropa ut dessa ord, dödade en av kaliferna Umayyah med sitt svärd.

Profeten (saws) gick inte in i det erövrade Mekka som en stolt erövrare, utan som en blygsam tjänare av Allah. Efter att han hade låtit avgudarna förstöras, stod han vid Ka'bahs dörr och sa: "Det finns ingen gud utom Gud. Det finns ingen vid hans sida… O Quraysh, Allah har tagit er från de högdragna i Jahilliyyah (tiden före islam) och dess vördnad för förfäder. Människan kommer från Adam och Adam kom från stoft." Sedan läste han upp verser från Koranen tills han sa: "Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast." [49:13]
Han sa åt Bilal att göra adhaan från Ka'bahs yttertak. När en icke troende hörde Bilals röst, skrek han: "Titta på den här svarta mannen!" Hans vän svarade: "När Allah hatar någon gör han honom till den värste." Historien vittnar däremot om att Bilal hade en förnäm plats bland Profetens anhängare. Umar brukade ofta säga: "Abu Bakr är vår mästare och han frigav vår mästare." med vilket han menade Bilal. Men Bilal brukade säga: "Jag är endast en människa som var en slav."

Bilal var mu'athin (böneutropare) under Profetens tid. Efter att han hade gjort adhaan, ställde han sig framför Profetens dörr och sa: "Hayya alas-salah, hayya alal-falah, bönen O Allahs budbärare." De behagliga dagarna med Profeten (saws) tog snart slut. Alla i Medina sörjde över döden som hade drabbat världens mest uppskattade man. Bilal ombads att göra adhaan innan Profetens (saws) begravning. Han påbörjade utropet, "Allahu Akbar…" men när han kom till Profetens namn grät han så mycket att han inte kunde fortsätta. Han sa: "Vid Allah, jag ska aldrig mer göra adhaan."

Bilal bad kalifen Abu Bakr att få åka till ash-Sham för jihad, och där tillbringade han resten av sitt liv. Han gjorde adhaan endast två gånger efter det. Den första var när Umar kom till ash-Sham. Den andra var då han besökte Profetens (saws) grav i Medina. Då folket hörde hans röst började de att gråta eftersom det påminde dem om Profetens tid.

På sin dödsbädd var Bilals sista ord: "Imorgon kommer du att möta dina nära och kära, Muhammed och hans följeslagare." Han dog i Aleppo vid 64 års ålder. Minnet av honom är ännu levande hos oss när vi än hör adhaan.

http://www.islamguiden.com

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com