Assalam-u-Alaikum (=Fred vare med Er systrar) Systrar
Jag är 16 år och har en väldigt intressant historia att berätta. Så långt tillbaka som jag kan komma ihåg har jag alltid haft Hijab (=huvudduk, sjal) men så fort jag fyllde 13 år bestämde jag mig för att jag behövde förändring i mitt liv och valde därför bort sjalen astagfirullah ( = att man ångrar sig och bestämmer sig för att aldrig göra om det). I ungefär tre år struntade jag i att använda Hijab på grund av påverkan från många av mina kompisar. Men efter ett tag började jag att varje lördag gå på möten för kvinnor i den lokala moskén. På dessa möten var det många kvinnor som bar niqab och jag undrade alltid hur det kändes. Jag tyckte inte att det var konstiga, jag visste att de hade mer mod den jag själv därför att de praktiserade ett liv som följde den islamiska vägen. Under dessa möten berättades många historier om de som inte ville täcka sig och vilken stor synd detta var att bära på domedagen.
I slutet av detta möte när man sade duas (bön till Gud) grät jag. Jag ville känna närhet till Allah (SWT) därför att när jag valde att ta av mig Hijaben, tappade jag bort den rätta vägen. Just under denna period av mitt liv gick jag igenom en svår tid på grund av en mängd olika människor. Jag kände mig hjälplös och ville känna mig älskad. Jag ville känna närhet till Allah (SWT). Efter 3 år sade mina vänner upp bekantskapen med mig och blev istället mina plågoandar. Två av mina andra nära vänner visste då att jag funderade på att börja bära Hijab igen men för att vara helt ärlig så var jag inte helt säker på om jag var redo. Men sedan plötsligt en eftermiddag när jag var på väg hem från college gick jag upp till mitt rum och såg Hijaben ligga på min säng. Jag gick in i badrummet och satta på mig den. Den känslan jag upplevde i mitt hjärta var sensationell jag kände mig hel. I det ögonblicket började jag gråta och anledningen var att jag hade kommit långt bort från vägen som ledde till ett liv som följde Islam. Jag hade kommit långt bort från Allah (SWT). En gång i tiden missade jag aldrig någon Salah (bön) men jag hade slarvat med att göra bönerna under dessa tre år av mitt liv vilket jag ångrar. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden men det är en omöjlig önskan. När jag var på väg genom vardagsrummet rusade många tankar igenom mitt huvud, men jag tänkte inte låta någon stoppa mig den här gången. Mina föräldrar var överlyckligt när de såg mig ha Hijab och även mina far/mor föräldrar. Alla tyckte att jag såg bra ut med Hijab. Något som min morbror/farbror sade till mig kommer jag att komma ihåg tills jag dör och det är "Nu har du praktiserat att ha Hijab kom bara ihåg att aldrig ta av dig den. Du har bestämt att leva enligt islams normer håll fast vid det". Nästa dag skulle jag gå till college. Jag var verkligen nervös men samtidigt var jag fast besluten att inte låta något komma ivägen för mig. Jag vaknade på morgonen och mötte upp två av mina goda vänner som berömde mig. När jag kom till college kände jag hur alla tittade på mig och det var inget jag inbillade mig. Jag mötte många kommentarer "varför har du den där på dig för" Jag svarade helt enkelt att det var rätt tid för mig. Men de värsta kommentarerna kom från mina så kallade vänner som jag varit så influerad av. Eftersom de själva var muslimer trodde jag att de skulle förstå men det gjorde de inte de svor åt mig för att jag bar Hijab. Det var svordomar som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Jag började gråta men tappade inte hoppet. Jag mötte dem alla och mashallah jag har fortfarande inte tagit av mig Hijaben. Den kommer jag att bära tills den dagen de lägger mig i graven. Jag är väldigt upprörd över mig själv för att jag inte klarar av mer smärta, men fortfarande har jag mod att möta livet och ta det som erbjuds. Jag kommer ihåg Allah (SWT) i mina böner och jag gråter varje gång jag ber. Jag ber Allah att förlåta mig och vägleda mig genom livet. Jag gråter jämt och ber Allah att förlåta mig för att jag är en elak person och jag ber Allah (SWT) att förlåta mig för de många misstag jag gjort i mitt liv. I Ramadan månaden så kommer jag att göra Umrah (lilla vallfärden) inshallah (om Gud vill) och jag är verkligen glad. När jag kommer dit ska jag be om Allahs (SWT) förlåtelse och när jag kommer tillbaka så kommer jag att vara en helt annan person (inshallah). Jag kommer att börja ha niqab och leva mitt liv enligt den heliga boken. Jag tackar Allah (SWT) för allting han givit mig men mest av allt för att Allah (SWT) givit mig modet att möta allting som kommit i min väg. Jag vet att min historia är annorlunda men jag kände att jag ville dela med mig till mina systrar. Må Allah ta hand om Er alla och ge er mod att göra mer för att kunna ta er plats i Paradiset (Inshallah)
Salam (fred vare med er)
Hem
Hijri
