Slöjan – min frihet

Vid nitton års ålder träffade jag min stora kärlek – Gud – och i och med det också Hans religion. Praktiskt taget över en natt gick jag från att vara en näst intill militant ateist, som avskydde allt vad religion hette, och speciellt islam, till att bli en praktiserande muslim med slöja. En del funderar länge innan de tar steget att konvertera men för mig var det en ganska kort process. Jag hade visserligen läst Koranen redan innan och slagits av de många sanningar jag funnit däri, men det var först när jag mest för skojs skull provade på att be vid ett moskébesök, och lade pannan mot golvet, som jag insåg att detta var det mest ultimata sätt en människa kan tillbe Gud på. Jag slogs av helheten och skönheten i islam och bara satt där och grät. En stund senare hade jag sagt trosbekännelsen och var muslim. Jag tackar Gud för den dagen, då jag fick ett helt nytt liv, både värdigare och lyckligare än det jag hade innan.

Samma dag fick jag också hjälp med att lära mig hur jag skulle sätta på mig slöjan. Först kändes det lite konstigt. Under praktiskt taget nitton år hade jag ju fått höra och lära mig att slöjan är den yttersta symbolen för förtryck. Men när jag kom ut ifrån moskén, ut i det verkliga livet, dröjde det inte länge förrän jag insåg dess fördelar. Jag bodde vid den här tiden i Paris, och att leva där som ung svenska där män kommer fram och talar med en och utan blygsel ger en oanständiga förslag stup i kvarten, hade nästan fått mig att vänja mig vid tanken på att vara en ”köttbit”, att det enda som räknades var min kropp och hur jag såg ut. Väldigt få brydde sig om vad som fanns innanför skalet. När jag nu som precis ”färsk” muslim var på hemväg från moskén, för första gången i hijab, d.v.s. täckande kläder och slöja, kändes allt annorlunda. Ingen ”spanade in” min kropp, (för det fanns inte så mycket att se av den), ingen kallade mig för ”hora”, ingen gav mig oanständiga förslag. I stället möttes jag av leenden från andra muslimer. De hälsade på mig med världens vackraste hälsningsfras, ”Assalamou aleikum!”, ”Fred vare med dig.” De kallade mig för ”syster”. För första gången på länge kände jag att jag togs på allvar. Det var inte längre min kropp som talade för mig, utan det var mina tankar, mina åsikter och min intelligens som gjorde det – alltså det som ju är ens sanna jag. Kroppen är och förblir ett ytligt skal, ett föränderligt sådant som byter skepnad då kroppen åldras eller då den utsätts för yttre påverkan, om man t.ex. råkar ut för en olycka. Det enda som egentligen betyder något är den inre skönheten, för om man vårdar den kommer man att bära med sig den för resten av livet. Allt detta slog mig den där vårdagen på väg hem genom Paris gator. Tidigare hade jag snarare tänkt att ”tar jag bara hand om mitt yttre, så kommer jag nog att lyckas i livet”. Numera tänker jag snarare att det är mitt inre som, om Gud vill, kommer att få mig att lyckas både i detta liv och i det nästkommande.

Efter att ha varit muslim och burit slöja ett tag började jag också komma till insikt om andra saker. Först och främst hade jag börjat lära mig mer om islam vilket stärkte min tro enormt. Som muslim uppmanas man alltid att söka kunskap och eftersom islam är sann kan denna kunskap inte leda till annat än att man blir än mer övertygad. Alla mina gamla fördomar, som jag till viss del fortfarande bar på den dag jag konverterade, förintades. Speciellt intresserade jag mig för islams kvinnosyn och till min förvåning och glädje upptäckte jag att islam ger kvinnor fler rättigheter gentemot män än vad det icke-muslimska samhället ger. Jag kunde omöjligt förstå hur man kunnat förvränga och sprida den falska bild av islams syn på kvinnor som vi möts av i snart sagt varje tidning eller tv-program, och det förvånar mig fortfarande. Tror sig verkligen det icke-muslimska samhället sig vara så mycket bättre? Vart man än vänder sig kan man se lättklädda kvinnor som utnyttjas som blickfång. Är detta verkligen frihet? Vilka är det som tjänar på att kvinnor viker ut sig? Knappast är det vi själva. Vi vet alla vad dagens kroppsfixering och sjuka ideal kan leda till för både pojkar och flickor, där vissa svälter sig och andra tar skadliga preparat för att bygga snabba muskler. Många dricker sig redlösa för att bli någon de egentligen inte är. För vem vill egentligen veta vem man är, innerst inne?

Slöjan är däremot frihet. Frihet att vara den man vill. Frihet från kroppsfixering och granskande, dömande blickar. Frihet att känna att min kropp är min, bara min, och inte allmän egendom. Slöjan visar också vem jag är och att jag står upp för det jag tror på. Man blir en slags ambassadör för islam, både på gott och ont. Med ont menar jag alla de gånger man blir trakasserad. Att någon kan stå och skrika fula ord åt någon, och samtidigt påstå att denne är förtryckt, är för mig obegripligt. Vem är då den verklige förtryckaren? Innan jag blev muslim hade jag inte en aning om vad rasism är. Nu vet jag.

Att komma till insikt om att det bara finns en Gud och att Han sänt oss Koranen till vägledning och profeten Mohammed som exempel var till en början inte så lätt för en ateist. Jag kunde inte riktigt erkänna för mig själv att jag hade haft fel. Att jag dessutom tidigare hade avskytt och hånat islam gjorde inte saken lättare. Nu däremot skulle jag aldrig byta bort min tro, inte för allt i världen.

Människan har i alla tider och i alla samhällen haft en tro på att det finns en Högre Makt. I krissituationer ber man Gud om hjälp, fastän man annars säger sig vara ateist. Det är något helt naturligt för människan och jag är fast övertygad om att det måste ligga något bakom det. Det är inte bara inbillning eller våra förfäders stolliga idéer och historier. Det är Sanningen.

http://www.islamguiden.com

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com