Salman al-Farsi

Det här är en sanningssökares, Salman perserns, berättelse. Den är för att börja med ihopsamlad från hans egna ord:

Jag växte upp i staden Isfahan i Persien i byn Jayyan. Min far var dihqan eller byns ledare. Han var den rikaste personen där och hade det största huset. Alltsedan jag var ett barn älskade min far mig, mer än han älskade någon annan. Allt eftersom tiden gick blev hans kärlek för mig så stark och överväldigande att han var rädd att förlora mig eller låta något hända mig. Så han höll mig hemma, jag var en verklig fånge, på samma sätt som unga flickor brukade hållas hemma.

Jag blev så hängiven den magiska religionen att jag uppnådde en position där jag var väktare av elden som vi tillbad. Min plikt var att se till att eldens lågor förblev brinnande och att den inte slocknade en endaste timme, varken under dagen eller under natten. Min far hade ett vidsträckt gods som gav en riklig tillgång av grödor. Han själv såg efter godset och skörden. En dag var han mycket upptagen med sina plikter som dihqan i byn och sa till mig:
"Min son, som du ser, är jag för upptagen för att gå ut till godset nu. Gå och se efter angelägenheterna där åt mig idag."

På min väg till godset gick jag förbi en kristen kyrka och rösterna från bönen väckte min uppmärksamhet. Jag visste inget om kristendom eller om följarna av någon annan religion under tiden min far höll mig borta från människor i huset. När jag hörde de kristnas röster gick jag in i kyrkan för att se vad de gjorde. Jag var imponerad av deras sätt att be och kände mig dragen till deras religion. "Vid Gud", sa jag, "det här är bättre än vårt. Jag ska inte lämna dem förrän solen går ned."

Jag frågade och fick höra att den kristna religionen härstammade från ash-Sham (större Syrien). Jag gick inte till min fars gods den dagen och på natten återvände jag hem. Min far mötte mig och frågade vad jag hade gjort. Jag berättade för honom om mitt möte med de kristna och att jag var imponerad av deras religion. Han blev förfärad och sa:
"Min son, det finns inget gott i den religionen. Din religion och dina förfäders religion är bättre."
"Nej, deras religion är bättre än vår." insisterade jag.

Min far blev upprörd och rädd för att jag skulle lämna vår religion. Så han höll mig inlåst i huset och la en kedja runt mina fötter. Jag lyckades hur som helst skicka ett meddelande till de kristna där jag bad dem informera mig om vilken som helst karavan som gick till Syrien. Inom kort kom de i kontakt med mig och berättade att en karavan var på väg mot Syrien. Jag lyckades befria mig själv och förklädd följa med karavanen till Syrien. Där frågade jag vem som var den ledande personen i den kristna religionen och blev instruerad till kyrkans biskop. Jag gick till honom och sa:
"Jag vill bli kristen och skulle vilja ansluta mig till din tjänst, lära mig av dig och be med dig."

Biskopen accepterade det och jag tillträdde kyrkan i hans tjänst. Jag upptäckte hursomhelst snart att mannen var opålitlig. Han brukade beordra sina anhängare at ge pengar som välgörenhet, medan han erbjöd ett löfte om välsignelser till dem. När de gav något att spendera i Guds väg, brukade han hursomhelst samla ihop det åt sig själv och inte ge något av det till de fattiga eller behövande. På det här sättet samlade han en väldig mängd guld. När biskopen dog och de kristna samlades för att begrava honom berättade jag om hans korrumperade vanor, och visade dem var han hade deras gåvor, på deras begäran. När de såg de stora burkarna som var fyllda med guld och silver sa de: "Vid Gud, vi ska inte begrava honom." De spikade fast honom på ett kors och kastade stenar på honom. Jag fortsatte i den personens, som ersatte honom, tjänst. Den nya biskopen var en asket som längtade efter livet efter detta och engagerade sig i dyrkan dag och natt. Jag var storligen hängiven honom och tillbringade en lång tid i hans sällskap.

Efter hans död anslöt Salman sig till olika kristna religiösa gestalter i Mosul, Nisibis och på annat håll. Den sista av dem berättade för honom om framträdandet av en profet i arabernas land, som skulle ha ett rykte om strikt ärlighet, en som skulle acceptera en gåva, men aldrig förbruka välgörenhet (sadaqah) för sig själv. Salman fortsätter sin berättelse.

En grupp arabiska ledare från stammen Kalb gick genom Ammuriyah och jag bad dem ta mig med dem till arabernas land, i gengäld för vilka som helst pengar jag hade. De accepterade och jag betalade dem. När vi nådde Wadi al-Qura (en plats mellan Madinah och Syrien), bröt de sin överenskommelse och sålde mig till en jude. Jag arbetade som en tjänare åt honom, men slutligen sålde han mig till sin bror/systerson som hörde till stammen Banu Qurayzah. Denna bror/systerson tog mig med sig till Yathrib, palmlundernas stad, det var så här den kristne i Ammuriyah hade beskrivit den. Vid den tiden bjöd profeten in sitt folk i Makkah till islam, men jag hörde inget om honom då, på grund av hårda plikterna som slaveriet lade på mig. När profeten nådde Yathrib efter sin hijrah från Makkah, var jag faktiskt på ett palmträds topp som tillhörde min mästare, och arbetade. Min mästare satt under trädet. En bror/systerson till honom kom upp och sa:

"Må Gud förklara krig mot Aws och Khazraj (de två arabiska huvudstammarna i Yathrib). Vid Gud, nu samlas de vid Quba för att träffa en man som idag har kommit från Makkah och som hävdar att han är en profet."
Jag kände heta rodnader så fort jag hörde dessa ord och jag började darra så våldsamt att jag var rädd att jag skulle kunna falla på min mästare. Jag gick fort ned från trädet och talade med min mästares bror/systerson.

"Vad sa du? Upprepa nyheterna för mig."

Min mästare var mycket arg och gav mig ett hemskt slag. "Vad spelar det här för roll för dig? Gå tillbaka till det du höll på med." skrek han. Den kvällen tog jag några dadlar som jag hade samlat och gick till platsen där profeten hade slagit sig ned. Jag gick till honom och sa: "Jag har hört att du är en rättfärdig man och att du har följeslagare med dig som är främlingar och som är i nöd. Här är något från mig som sadaqah. Jag ser att ni förtjänar det mer än andra."

Profeten beordrade sina följeslagare att äta, men han själv åt inte från det. Jag samlade flera dadlar och när profeten lämnade Quba för att resa till Madinah gick jag till honom och sa: "Jag märkte att du inte åt från den sadaqah jag gav. Det här är hursomhelst en gåva till dig." Från denna gåva med dadlar åt både han och hans följeslagare.

Profetens strikta ärlighet var en av de karaktärerna som ledde Salman till att tro på honom och acceptera islam.

Salman befriades från slaveriet av profeten, som betalade hans judiska slavägare ett fastställt pris, och som själv planterade ett överenskommet antal dadelpalmer för att göra hans frigivande säkert. Efter att ha accepterat islam sa Salman, när han blev frågad vems son han var:

"Jag är Salman, islams son, från Adams barn."

Salman skulle komma att spela en viktig roll i den växande muslimska statens kamper. Vid Khandaq-slaget visade han sig vara en nyskapare i militärstrategi. Han föreslog att man skulle gräva ett dike eller khandaq runt Madinah för att hålla Quraysh-armén ifrån sig. När Abu Sufyan, Meckabornas ledare, såg diket sa han: "Denna krigslist har inte använts av araberna förut."

Salman blev känd som Salman den gode. Han var en lärd som levde ett hårt och asketiskt liv. Han hade en kappa som han var klädd i och som han sov på. Han sökte inte skydd från något tak, utan stannade under ett träd eller lutade sig mot en vägg. En man sa en gång till honom: "Ska jag inte bygga ett hus åt dig att leva i?" "Jag har inget behov av ett hus." svarade han. Mannen envisades och sa: "Jag känner till den typen av hus som skulle passa dig." "Beskriv den för mig." sa Salman. "Jag ska bygga dig ett hus, vars tak kommer att göra ditt huvud illa om du står upp i det, och om du sträcker dina ben, kommer väggen göra dem illa."

Senare, som guvernör i al-Madain (Ctesiphon) nära Bagdad, mottog Salman ett stipendium på 5000 dirham. Detta fördelade han som sadaqah. Han levde på sina egna händers arbete. När somliga människor kom till Madain och såg honom arbeta i palmlunderna sa de: "Du är amiren här och ditt levebröd är garanterat, och du gör detta arbete!" "Jag gillar att äta från mina egna händers arbete." svarade han. Salman var hursomhelst inte extrem i sin asketism. Det har berättats att han en gång besökte Abu ad-Dardaa, med vilken profeten hade förbundit hans broderskap med. Han hittade Abu ad-Dardaas fru i ett förtvivlat tillstånd och frågade: "Hur är det fatt med dig?"
"Din bror har inget behov av något alls i denna värld." svarade hon.

När Abu ad-Dardaa kom, välkomnade han Salman och gav honom mat. Salman sa åt honom att äta, men Abu ad-Dardaa sa: "Jag fastar." "Jag svär till dig att jag inte ska äta tills du också äter."
Salman tillbringade natten där likaså. Under natten gick Abu ad-Dardaa upp, men Salman tog fast honom och sa: "O Abu ad-Dardaa, din herre har en rättighet över dig. Din familj har en rättighet över dig och din kropp har en rättighet över dig. Ge var och en sin rättighet."

På morgonen bad de tillsammans och sen gick de ut för att träffa profeten, frid vare över honom. Profeten stödde Salman i vad han hade sagt. Som en lärd man var Salman välkänd för sin vidsträckta kunskap och visdom. Ali sa om honom att han var som Luqman den vise. Och Kab al-Ahbar sa: "Salman är fullproppad med kunskap och visdom - ett världshav som inte torkar." Salman hade kunskap om både de kristna heliga böckerna och Koranen, förutom hans tidigare kunskap om den zoroastriska religionen. Salman översatte i själva verket delar av Koranen till persiska under profetens livstid. Han var följaktligen den förste personen som översatte Koranen till ett främmande språk.

Salman kunde lätt ha varit en större gestalt i det utbredda persiska imperiet på sin tid, på grund av det inflytelserika hushållet han växte upp i. Hans sökande efter sanning ledde hursomhelst honom, till och med innan profeten hade framträtt, till att avsäga sig ett bekvämt och rikt liv, och till och med att lida av slaveriets förolämpningar. Enligt den mest pålitliga rapporten dog han år 35 efter hijrah, under Uthmans kalifat, vid Ctesiphon.

http://www.islamguiden.com

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com