Islams lära om livet efter detta

Fastän vår tro på denna Dag är baserad på vår obetingade tillit till Guds Budbärare, förhåller det sig så att rationell eftertanke inte bara bekräftar denna tro, utan dessutom avslöjar att Muhammads (saw) lära i detta avseende är mycket mera förnuftigt och begriplig än alla andra synpunkter och teorier om livet efter detta.

Beträffande livet efter detta finns följande uppfattningar:

1. Ateisternas uppfattning
En del människor säger att ingenting återstår av människan efter döden och att det ej finns något liv efter detta. Enligt dessa människor har denna tro ingen verklig grund. De påstår att ett liv efter detta är en omöjlighet och att tron på det är helt ovetenskaplig. Detta är ateisternas uppfattning, och de gör även gällande att detta skulle vara en vetenskaplig uppfattning, baserad på västerländsk vetenskap.

2. Inkarnationisternas uppfattning
En annan grupp människor hävdar att människan gång på gång återföds i denna värld för att därigenom svara för följderna av sina gärningar. Om hon för ett dåligt liv kommer hon i nästa födelse att bli ett djur, en hund eller en katt etc, eller ett träd, eller en längre sorts människa. Om hennes gärningar varit goda kommer hon däremot att återfödas som en människa i högre klass. Denna uppfattning påträffas i en del österländska religioner.

3. Uppfattningen om att denna värld kommer en dag att få ett slut
Det finns en tredje uppfattning, som uppmanar oss att tro på den Yttersta Domen, där Gud skall skipa rättvisa genom att utdela belöning och straff. Detta är alla Profeternas lära.

Låt oss nu undersöka dessa uppfattningar, var och en för sig:

Ateisternas uppfattning
Den första gruppen människor, som gör anspråk på att ha vetenskapligt stöd och auktoritet, hävdar att livet efter detta inte äger någon verklighet. De säger att de inte sett någon komma tillbaka efter döden. Det finns inte ett enda fall av återuppståelse.

Man kan se att en människa efter döden blir reducerad till stoft. Därför är döden livets slut och det finns inget liv efter detta. Men utgör detta resonemang verkligheten ett vetenskapligt argument? Är påståendet verkligen grundad på förnuftig slutledning? Om de inte sett ett enda fall av återuppståelse efter döden, har de ju bara rätt att säga att de inte vet vad som kommer att hända efter döden.

Men i stället för att begränsa sig till detta, förklarar de att ingenting kommer att hända efter döden, medan de samtidigt gör gällande att detta påstående är grundat på kunskap! I själva verket generaliserar de bara sin okunnighet. Vetenskapen säger oss ingenting - vare sig negativt eller positivt- i detta avseende, och deras påstående att livet efter detta inte existerar är helt ogrundat. Det påminner om den okunnige man som aldrig sett ett flygplan och på grund av denna "kunskap" hävdar att flygplan inte alls existerar! Om någon inte har sett någon sak, så innebär det inte att denna sak inte existerar. Ingen människa, inte ens hela mänskligheten, har rätt att påstå att en sak inte existerar och inte kan existera, bara för att hon inte har sett den. Ett sådant påstående är bedrägligt, helt igenom ovetenskapligt och ingen förnuftig människa kan fästa något avseende vid det.

Inkarnationisternas uppfattning
Vi ska nu titta på den andra gruppens uppfattning. Enligt dem är en människa en människa efter som hon i sin tidigare djuriska gestalt har gjort goda gärningar, och ett djur är ett djur därför att det i en tidigare existens, som mänsklig varelse har uppträtt dåligt.

Om vi är djur eller människor beror m a o på våra gärningar i en tidigare existens. Här skulle man vilja fråga: Vad existerade först, människan eller djuret? Om de svarar att människan fanns före djuret, måste de tillstå att hon måste ha varit ett djur i en tidigare existens och fått sin mänskliga gestalt för sina goda gärningar. Om de säger att djuret fanns först, måste de medge att det måste ha funnits en människa före detta, som fått djuriska gestalt på grund av sina onda gärningar.

Detta för oss in i en ond cirkel, och förespråkarna för denna trosuppfattning kan inte bestämma sig för vilken varelse som kom först, ty varje existensform förutsätter en tidigare existensform, så att den senare skall kunna anses vara följden av den tidigare. Detta är helt enkelt absurt.

Uppfattningen om att denna värld kommer en dag att få ett slut
Undersök nu den tredje uppfattningen. Dess första påstående är: "Denna värld kommer en dag att få ett slut." Gud kommer att förstöra och utplåna universum och i stället frambringa ett högre och mera överlägset kosmos. Detta påstående är ovedersägligt. Inget tvivel kan råda om detta. Ju mer vi reflekterar över kosmos natur, desto klarare framgår det att den existerande ordningen inte är evig, ty alla krafter som verkar inom den är begränsade till sin natur, och en dag kommer de att vara helt uttömda.

Det är därför vetenskapsmännen är överens om att solen en dag kommer att få slut på sin energi och kallna, stjärnorna kommer att kollidera med varandra och hela universums system kommer att förstöras. Om nu utvecklingen är sann beträffande delarna av detta universum, varför skulle den inte då vara sann beträffande helheten? Att tänka sig att universum helt skulle upphöra att existera är mer otroligt än att det kommer att övergå till ett nytt utvecklingsstadium, varpå en ny tingens ordning i förbättrad och idealisk form kommer att upprättas.

Det andra påståendet i denna trosuppfattning är att "människan åter kommer att få liv". Är detta omöjligt? Om så är fallet, hur blev då människans nuvarande liv möjligt? Det är uppenbart att Gud som skapade människan i denna värld också kan göra det i den tillkommande. Det är inte bara en möjlighet, utan också en positiv nödvändighet, vilket senare kommer att visas.

Det tredje påståendet är att "människans alla handlingar i denna värld finns upptecknade och kommer att visas fram på Återuppståndelsens dag". Beviset för sanningen i detta påstående erbjudes i våra dagar av vetenskapen själv. Man trodde tidigare att de ljud vi åstadkommer producerar lätta vågor i luften och sedan dör ut. Nu har det upptäckts att ljudet lämnar sitt avtryck på de omgivande objekten och sedan kan bli reproducerat. Grammofonskivor var gjorda enligt denna princip. Av detta kan förstås att människans alla rörelser gör sina avtryck på alla ting, som kommer i kontakt med vågorna, som frambringas av dessa rörelser. Detta visar att uppteckningen av alla våra gärningar är helt bevarad och kan bli reproducerad.

Det fjärde påståendet är att "på Återuppståelsens Dag kommer Gud att hålla rättegång, skipa rättvisa och belöna de gode och straffa de onda människorna".

Vad är det för något orimligt i detta? Förnuftet själv kräver att Gud skall hålla rättegång och skipa rättvisa.

Vi ser hur en människa gör en god gärning utan att tjäna något på den i denna värld. Vi ser en annan människa begå en missgärning utan att straffas för den. Och inte bara detta. Vi ser i tusentals fall hur en god gärning åstadkommer problem för den som har utfört den, och hur en missgärning resulterar i lycka belöning för den skyldige.

När vi dagligen lägger märke till dessa händelser, kräver vårt förnuft och vår rättskänsla att en tid måste komma, när den som gör gott skall få sin belöning och den som för ont skall bli straffad.

Tingens nuvarande ordning är, som alla kan se, underkastad fysikaliska lagar, enligt vilka det är helt naturligt att en människa som har möjlighet att göra det onda kan göra det, om hon så väljer, och det är inte alls säkert att de onda följderna kommer att slå tillbaka mot henne, vare sig helt eller delvis. Om man har en dunk bensin och en tändsticksask så kan man sätta eld på sin fiendes hus och sedan undfly varje konsekvens av denna missgärning, om man har de världsliga makterna på sin sida. Innebär detta att en sådan förbrytelse inte alls kommer att få följder?

Förvisso inte! Det innebär endast att det fysiska resultatet hat visat sig, medan den moraliska konsekvensen har hållits tillbaka. Är det verkligen förnuftigt att tro att den aldrig skall visa sig? Om man tycker att den borde visa sig, så är frågan, var? Förvisso inte i denna värld, eftersom i denna fysiska värld bara handlingarnas fysiska konsekvenser manifesteras till fullo, medan förnuftsmässiga och moraliska följder inte kommer fram. Resultat och följder av denna högre kategori kan bara visa sig om en ny tingens ordning upprättas - en ordning där förnuftsmässiga och moraliska lagar regerar och där de fysikaliska lagarna är underkastade dem.

Detta är den tillkommande världen som, enligt vad vi tidigare sagt, är universums nästa utvecklingsstadium. På detta stadium kommer moraliska lagar att styra i stället för den fysikaliska. De förnuftsmässiga konsekvenserna av människans handlingar, vilka helt eller delvis hållits tillbaka i denna värld, kommer då att visa sig. Människans ställning kommer att bestämmas av hennes intellektuella och moraliska värde samt av hennes uppträdande i detta prövningarnas jordeliv. Där kommer man ej att finna en vis människa underställd en dumbom eller en moraliskt överlägsen människa i en sämre ställning än en usling, vilket ju är fallet i denna värld.

Slutligen påstår denna trosuppfattning att det existerar ett Paradis och ett Helvete, vilket inte heller är orimligt. Om Gud kan skapa solen, månen, stjärnorna och jorden, varför skulle Han då inte kunna skapa Paradiset och Helvetet?

När Han håller rättegång och uttalar Sina domar och belönar de förtjänstfulla och straffar de skyldiga, så måste det finnas en plats där de förtjänstfulla kan njuta sin belöning- ära, lycka och salighet- och en annan plats där de fördömda kan känna sin förnedring, smärta och misär.

Efter att ha studerat alla dessa frågor kan ingen förnuftig person komma ifrån slutsatsen att tron på livet efter detta är det mest acceptabla för förnuftet, och det finns inget i denna tro som kan påstås vara orimligt. När dessutom en sann Profet som Muhammad (Guds frid över honom) har sagt att detta är faktum, och det inte innehåller något annat än det som är gott för oss, så är det uppenbart att visdomen ligger i att tro på det, och ej i att avvisa det utan några skäl.

Kärnan i de fem trosartiklarna som bildar basen för Islams struktur ligger innehållen i den korta mening som kallas Kalima-e-tayyibah. När man förklarar La ilaha illallah (det finns ingen gudomlighet utom Allah) så överger man alla falska gudomligheter och bekänner att man är en skapelse av den Ende Guden; och när man tillfogar dessa ord Muhammad-ur-Rasulullah, så bekänner man att Muhammad var en sann Profet (Guds välsignelser över honom). Med denna bekännelse blir det obligatoriskt att tro på Guds natur och egenskaper, på Hans änglar, på Hans Uppenbarade Böcker och på livet efter detta samt att innerligt anstränga sig för att lyda Gud och dyrka Honom på det sätt som Profeten Muhammad (saw) har undervisat oss. Häri ligger vägen till framgång och frälsning.

Del 1

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com