|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
OBS! Denna site är anpassad främst för Internet Explorer.
|
|
|
Ångertillståndet
Av: Imam Ibn ul Qayyim al Jawziyyah
Källa: www.islaam.com
Ångertillståndet, tawbah, är i början, mitten och i slutet av alla tillstånd av underkastelse till Allahs vilja. En tjänare som söker Allahs välbehag överger aldrig tawbah. Han förblir i ångertillståndet ända till sin död. Vilket trostillstånd han än har, gör tjänaren tawbah till sin trogna följeslagare. Alltså är tawbah i början och i slutet av hans tjänarskap till sin Skapare. Hans behov av tawbah vid slutet, precis som i början, dominerar och ersätter alla andra behov.
Allah säger: "Vänd er till Gud i ånger (över era fel och synder); kanske skall det gå er väl i händer! " (24:31)
Versen ovan finns med i den medinska suran (uppenbarad efter emigrationen), där Allah vänder sig till människor med imaan, som är de bästa av Hans skapelse. Han kallar dem till att göra tawbah "vända sig i ånger" till Honom efter att de redan blivit troende, gått igenom svårigheter, trosprövning, utövat tålamod, emigrerat och utfört jihad. Allah gjorde då fulländning av sådan tawbah ett villkor för framgång, liksom orsak oftast är ett villkor för verkan. Ingen kan hoppas på framgång, förutom de som gör tawbah.
Allah säger: "Och de som (beter sig så och) inte ångrar det gör sig skyldiga till en svår orätt." (49:11)
Allah delar in Sina tjänare i bara två kategorier: de ångerfulla och syndarna. Det finns ingen tredje kategori. Allah kallar dem som inte gör tawbah, "dhaalimoon" (syndare och överträdare) och ingen är mer av en syndare eller överträdare än den som inte ångrar sina onda handlingar. Detta tillstånd är resultatet av att en person ignorerar sin Herre och de rättigheter som tillkommer Honom, såväl som sina egna brister och sina synders ondska. Profeten (Må Allahs frid och välsignelser vara över honom), rapporteras ha sagt: "Å människor, gör tawbah till Allah. Vid Allah, jag gör tawbah till Honom mer än sjuttio gånger varje dag." (Bukhari)
Hans följeslagare brukade räkna att han, i varje samling, brukade uttala hundra gånger: "Min Herre, förlåt mig och ta emot min ånger, för du är At-Tawwab (den som accepterar ånger), Al-Ghafoor (den som alltid förlåter)."Profeten (Må Allahs frid och välsignelser vara över honom) rapporteras också ha sagt: "Ingen kommer att bli räddad (på domens dag) på grund av sina handlingar. De (hans följeslagare) frågade, även du, Allahs sändebud? Han sade, även jag, om inte Allah skulle omsluta mig i Sin barmhärtighet och välvilja."
Må Allahs välsignelser och frid vara över Hans Sändebud, den bland Hans skapelse som har mest kunskap om Honom, Hans Rättigheter, Hans Storhet och vilken underkastelse Han förtjänar. Han är den mest kunnige om underkastelse och dess krav och den mest hängivne i sin underkastelse till Allah.
Tawbahs begynnelse (Fatiha)
Tawbah är när en tjänare återvänder till Allah. Det är också att han vänder sig bort från deras väg som Allah är arg på och de som har gått vilse. Detta återvändande kan inte ske utan Allahs vägledning till den raka vägen. Tjänaren kommer inte att få vägledning förutom genom Allahs hjälp och genom att underkasta sig tawheed. Surah Al-Fatiha förklarar detta koncept på det mest kompletta och vältaliga sätt.
Den som värdesätter Surah al-Fatiha och ger den dess rätta uppskattning, genom kunskap, begrundande över dess innebörd och genom att leva efter dess föreskrifter, kommer att inse att man inte kan läsa den med en tjänares sanna recitation tills man gör en uppriktig tawbah. Den perfekta vägledningen till den raka vägen kan inte uppnås med likgiltighet till synder eller framhärdande i synder. Likgiltighet till synder hämmar kunskap om vägledningen. Framhärdande i synd hämmar tjänarens intention och vilja. Sålunda kommer tawbah inte att accepteras förrän man känner igen synderna, erkänner dem och försöker göra sig av med deras onda konsekvenser.
Att söka tillflykt från synder
Alltså är tawbahs första aspekt att inse hur man förts bort från att söka Allahs välbehag, genom att begå synder. Efter det måste man känna till att Allah inte skyddade en från synd. Man ska också begrunda hur glad man var medan man syndade och framhärdade i sin synd, trots att man med säkerhet visste att Allah alltid vakar över allt som händer i himlarna och på jorden. Om tjänaren hade sökt tillflykt i Allah skulle han inte ha lämnat de lydigas vägledning: "Den som vill hålla sig till Gud leds till en rak (och säker) väg." (3:101).
Om man håller sig hårt fast vid Allah, blir man aldrig övergiven av Allah: "Och håll fast vid Gud, er Herre och er Beskyddare - den Mäktigaste Beskyddaren och den Bäste Hjälparen av alla! " (22:78)
Med andra ord, när vi håller stadigt till Honom, kommer Han att vara vår Beskyddare och Han kommer att beskydda oss från vårt nafs (lustar) och Satan. Dessa två fiender, nafs och satan är de som aldrig lämnar oss ens för en stund. Deras fiendeskap är mer skadlig än fienderna utifrån. Att uppnå seger över sådana fiender är svårare, och tjänarens behov av en sådan seger är mycket viktigare. Den grad av hjälp som tillhandahålls för att besegra dessa fiender är beroende av graden av vårt beroende och fasthållande vid Allah. Om vi inte håller stadigt till Allah, kommer vi att gå ifrån Allahs beskydd. Detta är sannerligen en stor förlust. Allah kunde ha hjälpt oss att stå emot synder men, eftersom vi övergav Honom, tilläts vi att lyssna till och lyda vårt nafs. Om Han önskat att beskydda oss, skulle synden inte ha funnit någon väg att komma till oss.
När tjänaren är obekymrad över syndernas konsekvenser, finner han nöje när han tillfredsställer otillåtna begär. Detta nöje i olydnad är ett bevis på hans okunnighet om storheten av den som han är olydig mot, och hans ignorans av hans synders och onda handlingars onda konsekvenser. Hans nöje med synder har dolt allt detta från hans syn. I själva verket är hans glädje till synderna mer skadlig för honom än att begå själva synden. En troende kan aldrig få något nöje av synd. Han kan aldrig få full tillfredställelse från den. Tvärtom skulle han inte fullfölja den, utom med sorg i sitt hjärta. Men ruset av dessa njutningar skymmer en från att känna denna ånger. När hjärtat blir tomt på sådan sorg och man är nöjd med synd, då ska man ifrågasätta sin tro och gråta för sitt hjärtas död. Om man vore vid liv, skulle man vara ledsen för att ha gjort sig skyldig till någon synd, stor eller liten. De onda följderna av synd, passerar oftare än inte obemärkta förbi i oss och i våra bröder och systrar i Islam. Att vara flitig i att konstant utveckla sig själv är nödvändigt för att leda oss bort från synder och deras destruktiva konsekvenser. Man kan göra detta genom att fokusera på följande:
1. Fruktan för att dö innan man gjort tawbah.
2. Sammetskval för det goda som man missat för att man varit olydig mot Allah.
3. Att arbeta seriöst på att ta igen det man missat.
Om man blir fullständigt bekymmerslös blir man orubblig, vilket betyder en konstant olydnad med avsikt att synda om och om igen. Detta i sig själv är en annan synd som kan bli större än den första. En del av straffet för synd är att det leder till en större synd, sedan ännu större, och så fortsätter det tills det fullständigt och med säkerhet förstör personen, om han inte ångrar sig.
Att vara ihärdig i synd är en annan synd. Att inte försöka rätta till synderna betyder att man är envis med dem och nöjd med dem. Detta är ett tecken på undergång. Men värre än allt detta är när man begår synd offentligt trots att vi är säkra på att Allah vakar över och ser allt ovanifrån Sin Tron. Om vi tror att Allah vakar över oss, och ändå fortsätter att begå synder offentligt, är detta en väldig stor paradox. Men om vi inte tror att Han vakar över oss, då är vi verkligen helt utanför islams sfär.
Det finns två faktorer för en syndare: brist på förlägenhet för Allah när man vet att Hans seende vakar över allt, och brist på fruktan för att gå lämna deen (religionen). Därför är ett av villkoren för att tawbah ska accepteras, att en person med säkerhet tror att Allah vakade och att Han alltid ska vaka över honom. Han ser allting medan synderna begås.
Tawbahs rätta innebörd är att återvända till Allah, och detta är inte korrekt eller fullständigt utan kunskapen om Herrens namn och attribut och deras manifestation inom Honom själv och i världen. Den ångerfulle tjänaren ska veta att han flydde från sin Herre, och blev fångad i greppet på sin fiende. Han föll inte i klorna på sin fiende, annat än som ett resultat av sin okunskap om sin Herre och sin dumdristighet att gå emot Honom. Han ska veta hur och när han blev ovetande, och hur och när han blev fångad. Han ska vara övertygad om att tawbah kräver stor bestämdhet och fullständig medvetenhet för att rädda sig själv från fienden och kunna återvända och springa tillbaka till sin Herre, Ar-Rahman, Ar-Rahim. Han bör inse att återvändo till sin Herre faktiskt är att vända sig bort från destruktionens väg, där hans fiende hade tagit honom. Han ska veta det antal steg han tagit bort från sin Herre, och de ansträngningar och hinder som han måste kämpa med för att komma tillbaka till den rätta vägen.
|
|
|
|
Hem
Hijri
Svenska:
English:
Soumi:
كوردى :
فارسى :
العربية :
