Ett brev till min familj

Jag skriver detta till alla mina muslimska bröder och systrar som har konverterat (eller reverterat) till islam och som, mot alla odds, har haft modet att stå upp för sin tro - kosta vad det kosta vill. Jag vill dela med mig av den sorg jag har delat med många av mina systrar och bröder som har varit tvungna att ta avstånd från sina familjer p.g.a. sitt accepterande av islam.

Först vill jag bara säga att "jag älskar er", ni är min familj och jag har inte glömt bort er. Ni krossade mitt hjärta när ni inte accepterade mitt val av livsstil och när ni valde att stöta bort mig. Även om ni inte kan hålla med mig om mitt val, så ber jag er att åtminstone respektera det. Om ni bara visste hur svårt det var för mig att ta detta beslut och om ni bara visste hur svårt det är att vara muslim. Speciellt muslimsk kvinna.

Har ni ens försökt att föreställa er vilket åtagande det är att vara muslim? Det är inte så lätt som ni tror. Jag vill att ni ska veta hur jag tänker. Jag vill att ni ska se in i mina ögon och förstå - om än bara för ett ögonblick - hur jag har känt, vad jag har kämpat med och hur det känns för mig. Tänk under en minut på något som betyder så mycket och är så viktigt för er att ni är villiga att ge upp er familj och era vänner för denna saks skull. Att bli som en främling för människor som ni känt under hela er livstid. Plötsligt är ni utstötta - förlorade själar som inte har en aning om vad ni håller på med. Alla talar om för er att ni kastar bort era liv. Tänk på hur svårt det måste vara att ta dessa beslut. Det är beslut som kräver ärlighet och stark övertygelse. Det är beslut som det inte ska tas lätt på. Det är beslut med följder som: offer, förlust, förödmjukelse, förnedring och rasism, för att bara nämna ett fåtal. Fortsätt att tänka på något som betyder så mycket för er. Skulle ni vara villiga att offra era karriärer? Pengar? Er nya bil? Ert hus? Skulle det vara lätt för er att ge upp många av de njutningar som detta liv har att erbjuda?

Tänk på era familjer. Hur skulle ni hantera att förlora hela er familj för detta "något" som betyder så mycket för er? Ingen vill längre tala med er av rädsla för att ni ska nämna detta "något". Ni nämner det, men varför? Det är eftersom det är på detta som ni grundar och tillägnar hela era liv. Självklart bör ni inte ta illa upp utan bara vara tysta och lyssna om något, som betyder mycket för andra, skulle komma på tal. Trots allt är det viktigt för dem. Kanske kommer de att ta upp något de hörde på nyheterna, något som har att göra med det som ni tillägnar hela era liv åt. Säg då inte emot och berätta inte om vad ni själva kommit till kunskap om genom att konsultera källorna och genom personliga erfarenheter, utan lyssna bara, för enligt dem vet tv: n alltid bäst och likaså gör de. Ni tvingas även inse att p.g.a. detta "något" som ni har valt, så har ni inte längre rätt att diskutera eller kommentera någonting som rör den stad, stat eller det land som ni har levt i under hela era liv. Om ni ändå gör det får ni höra (i stället för att bli respekterad för en intelligent åsikt) att ni borde utvisas ur landet.

Föreställ er att ni ska åka till affären för att köpa bröd. När ni hoppat in i bilen och kör längs vägen börjar någon, vid minsta anblick av er klädd enligt detta som ni så starkt tror på, plötsligt att skrika svordomar mot er. Antagligen så tror de att ni inte förstår vad de säger, men det gör ni - alltför väl. Och det är bara att vänja sig vid det för det händer ganska ofta. Kom också ihåg att ni är förtryckta och att ni ses med medömkan och förakt - som förtryckta kvinnor som inte har något förstånd. Allt detta, trots att detta "något" är ert eget val och något ni lever med varje dag - inte för att ni har blivit tvingade till det utan för att ni tror att det är rätt. Ha allt detta i minnet när ni kör bilen. När ni kommer in i affären känner ni att alla tittar på er och plötsligt hör ni någon skratta. Ni tänker för er själva: de skrattar väl inte åt oss? Men ni vet bättre än så, för varenda gång ni går ut möts ni antingen av skratt eller av svordomar. Allt p.g.a. detta "något" som ni älskar.

I gången där brödet finns, märker ni att affärens säkerhetsvakt verkar följa efter er. När ni tittar åt hans håll, låtsas han, för att inte avslöja sig själv, intresserat studera de realiserade kattoaletterna. När ni kommer till kassan och är redo att betala lägger ni märke till hur vänlig kassörskan är mot kvinnan som står före er i kön. Men bli inte för glad för det, för när det blir er tur kommer ni inte att bli bemötta på samma sätt. De bryr sig inte ens om att fråga "Hur mår ni idag"? De bara tar era pengar och stirrar. Men bry er inte om det, för nu är ni på väg hem. I bilen märker ni att bensinen håller på att ta slut och ni får lite panik. Ni måste chansa och hoppas att det lilla som finns kvar kommer att räcka hela vägen hem, för även om ni skulle stanna vid en bensinstation och försöka betala för att få tanken fylld, så kommer de sannolikt att tro att ni är där för att råna dem, och detta även om ni skulle stå där och vifta med era pengar. Nej, det är bättre att åka raka vägen hem, för hemmet är er säkerhet.

När ni kommer hem och hoppas få en paus, märker ni att en grupp barn står vid ert hus och ni undrar vad de har för sig. När ni kommer in i huset börjar någon att knacka på dörren. Ni öppnar men det är ingen där. Ni går ut för att hämta in posten då barnen som gömt sig bakom huset kommer framspringandes och skriker, "Ni hör inte hemma här"! En stund senare bestämmer sig grannskapets tonåringar också för att ta del av det roliga genom att ställa sig på er garageuppfart och skrika svordomar mot er medan ni står inne i ert eget hem. Detta är bara början, för det finns så mycket mer...

Stanna nu upp och fundera en stund. Finns det något som ni håller av så mycket? Ni kan fråga, "Är det verkligen värt det"? och jag kan utan att tveka tala om att det är det. Det och mycket mer än så. För detta "något", islam, är mitt sätt att leva, min kärlek, min frid och mitt hopp. Ni kanske tänker, "Ja, det verkar ju verkligen vara fridfullt att bli trakasserad så där"! Men det är det. Inte själva trakasserierna såklart, utan själva meningen bakom dem.

Den meningen är skälet till att jag klär mig som jag gör och skälet till att jag lever som jag valt att göra. Jag vill återigen säga att ni inte för ett ögonblick får tro att jag tar lätt på det. Jag tror och vet att detta sätt att leva är det rätta och sanna. Om ni inte kan vara glada för min skull så var åtminstone nöjda med att ni fostrat någon som står fast vid det hon tror på. Inte bara någon som följer en tro blint, inte bara någon i mängden. Om ni inte kan stötta mig i mitt beslut, nöj er då med att respektera mig för min övertygelse, min moral och mina värderingar. Jag för inte ett omoraliskt, vulgärt och ohederligt liv. Tro inte att det jag tror på, nämligen islam, är något jag tror på bara för att det är populärt eller för att det är det bästa sättet att få vänner eller kontakter med inflytelserika personer på. Ni måste inse att detta inte är någon "fas" jag går igenom och att jag inte är någon övernitisk fanatiker. Jag strävar efter att bli en så bra muslim jag bara kan. Det är något som inte är så lätt men jag tror att det kommer leda mig till Paradiset om jag strävar tillräckligt hårt, och håller fast vid att "Det finns ingen gud förutom Gud och ingen partner har Han."

Vem var det som lärde mig att sträva för att bli så bra jag bara kan bli, och vem var det som lärde mig att kämpa för det jag tror på? Var inte det du? Var det inte du som lärde mig det?

http://www.islamguiden.com

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com