Hem  E-post  Skicka Fax  Om oss  Moskéguiden  Islam. kal.  Greg. kal.   Hijri


  Guds existens
  Guds egenskap

  Koranen
  Vetenskapen
  Skapelsen
  Fosterutveckling
  Övrigt

  Vad är Islam ?
  Trosartiklarna
  Islam. Högtider
  Ramadan
  Eid
  Monoteism
  Konvertering
  Islam. kalender
  Missuppfattning
  Missförstånd
  Övrigt

  Profetens liv
  Sista profeten
  Profetens hadith
  Följeslagare
  Övrigt

  Trosbekännelse
  Bönen
  Allmosan
  Fastan
  Vallfärden

  Matregler
  Tillsatser
  Alkohol
  Griskött
  Orientalisk mat
  Övrigt

  Arabiska
  Svenska
  Engelska

  Audio
  Ladda hem
  Bazar
  Ordlista
  FAQ


IslamGuidens
nya SMS-tjänst

Radio Alquran Alkareem

الفقه الميسر

Online Kalender

Google





حصن المسلم

قاموس عربي عربي

مصحف التجويد













مصحف التجويد الملون







OBS! Denna site är anpassad främst för Internet Explorer.

Min väg till Islam

Av: En syster som konverterat till Islam
Källa: somaiyah.blogg.se

Assalamo alaykom wa Rahmatollahi wa Barakatoh
Allahs frid, nåd och välsignelser vare med dig

Detta är min berättelse om min långa väg till Islam. Helt sanningsenlig och ocensurerad, för det finns ingen vits att dölja sådant som kan vara av vikt för andra att läsa och förstå. Kanske kan det leda till att andra konvertiter stärks i sin tro, om Gud vill.

Min berättelse tar sin början från min födsel. Jag föddes i Sverige av svenska föräldrar år 1990. Mina föräldrar hade då ingen direkt religionstillhörighet, men ett par år efter min födsel blev de kristna genom ett par vänner. Jag växte därför upp i ett kristet hem som vilket som helst, enda skillnaden var att vi var förbjudna att svära och häda Guds namn (bryta mot budord ett i Bibeln) och att vi uppfostrades utifrån kristen moral och etik. Min bästa vän var min syster, två år äldre än mig, medan jag hade svårare att stå emot min svartsjuka och acceptera min brors existens när han föddes fem år efter mig.

När jag var sju år gammal sattes jag och min syster på en kristen friskola ett par mil ifrån vårt hem. Jag trivdes mycket bra på skolan mina första år, tyckte mycket om lärarna och studierna även om jag hade svårt att finna vänner som stannade kvar mer än ett år på skolan. Varje dag umgicks jag allra mest med min syster, även om hon hade sina egna vänner som hon var med så accepterade hon mitt sällskap. Ju äldre jag blev, desto svårare blev det för mig att finna min plats på skolan. Jag kände ofta att det fanns personer som jag hade varit vän med när jag började skolan i ettan, men som nu ett par år senare började bete sig illa mot mig. På grund av detta formades jag tidigt till den blyga, tysta flickan som bara gjorde sitt på skolan för att sedan komma hem till tryggheten i familjen.

Som barn trivdes jag mycket bra i kyrkan, och än idag är jag tacksam för den tid jag spenderade i kyrkan och de gånger jag läste ut Bibeln från början till slut. Jag ser dessa två bitar som viktiga delar i min personliga utveckling. Även om jag var blyg så utvecklades jag fort till att ha mina egna åsikter, våga stå för åsikterna, diskutera med folk och reflektera över etik och moral. Jag var mycket intresserad av andra människors känslor och behov, och funderade redan som barn över att bli lärare eller psykolog som vuxen. Varje söndag åkte vi till kyrkan där jag gick på söndagsskola i ung ålder. Vi gick även på lovsångskvällar, något jag tyckte mycket om, och ibland föreläsningar i kyrkan, något jag tyckte mindre om. I skolan kändes det som att trots att skolan var en kristen friskola, så var det inte många elever som följde den kristna läran så som jag kände att den borde följas. När jag läste Bibeln som barn fanns där regler om etik och moral som jag ansåg att de andra barnens föräldrar hade missat att lära deras barn. Men saken var ju den att inte alla barn var kristna eller kom från kristna familjer, egentligen var de flesta ateister eller kristna till namnet eller kulturen. De som var traditionellt kristna var oftast släkt med varandra, släktträdet över elever och lärare på skolan kunde göras stort.

Med tiden blev jag tonåring, och precis som alla andra kämpade jag med att passa in, få vänner och utvecklas som människa. Jag började sminka mig så smått som 13-åring, använde endast ljus ögonskugga på samma sätt som jag hade sett mamma sminka sig. Tyckte det var fint och kände mig alltid lite modigare i det. Samtidigt ville jag inte vara den person jag kände att jag höll på att bli, jag ville vara hästtjejen som kunde rida varje dag och tävla varje helg. Jag ville inte vara den ytliga tjejen som alla killar tyckte om. Jag hade ridit på ridskola sedan barnåldern och började senare vara medryttare till olika hästägare i området där jag bodde. Vi hade inte råd att ha egen häst, men att sköta om andras hästar och få rida dem var för mig inga problem. Det svåra var när de inte längre behövde mig och jag fick söka efter ett nytt stall att arbeta i. Det var denna tjej jag trivdes som, att få vara nära naturen och djuren och glömma allt i världen runtomkring. I skolan började jag istället att vantrivas. Jag älskade att studera och jag älskade att få mer kunskap om allt, men jag trivdes aldrig med de andra eleverna. Antingen var de alltför otrevliga eller så var de ointressanta. Jag fann en väninna som 14-åring, en religiöst kristen från Lettland, som jag blev god vän med. Jag skulle nog säga att hon är den bästa vän jag hade som ung. Men när vi båda blev gamla nog att börja gymnasiet splittrades vi alla och började i nya klasser på olika orter.

På gymnasiet var allt nytt och det blev ännu svårare att passa in. De flesta i klassen jag hamnade i kände varandra sedan innan och ingen verkade direkt intresserad av att lära känna mig. Jag själv gjorde väl inte saken lättare när jag ändå inte trivdes i deras sällskap, jag kände hela tiden att de människor jag träffade inte var sådana jag ville umgås med. De tänkte aldrig som mig, förde sig aldrig som mig, pratade aldrig som mig. Det handlade alltid om fester, killar, smink, mode och dylikt. Något jag inte var intresserad av alls. Jag festade inte, jag hade inte pojkvän. Jag började klä mig snyggare och började sminka mig mer, endast för att passa in. Jag gillade egentligen inte alla tajta kläder eftersom jag kände mig bred, så jag började banta som slutade i att jag inte åt mat alls under en tid. Det var först när mina föräldrar hotade mig med saker som jag insåg att jag var tvungen att börja äta igen. Jag var aldrig farligt ute, bara illa ute, och det hade kunnat bli farligt om de inte satte stopp för det. Men jag hade en ny form som jag trivdes bättre i, och jag vågade klä mig sexigare som jag tyckte passade eftersom alla andra gjorde det på skolan. Samtidigt var det något inuti mig som sade att detta beteende är fel. Jag kände att jag sänder ut fel signaler. Jag var inte intresserad av att bli ihop med någon, jag hade läst i Bibeln att man skulle vänta med samlag tills man gifter sig. Personligen tyckte jag inte att kroppskontakt var något fel, men jag tänkte att om man var ihop med någon hade det kunnat leda till något mer. Plus att det skulle störa mina studier. Så varför klädde jag mig på detta vis om jag egentligen inte stod för det kläderna stod för? Mycket tankar flög omkring och jag förstod ingenting av vad jag gjorde.

Första året på gymnasiet kände jag ingen tillhörighet och jag fann inga vänner direkt. Andra året började två tjejer som jag gillade från första stund. De var trevliga och snälla och de accepterade mig för den jag var. Vi umgicks varje dag och hade roligt ihop, det bästa med dem för mig var att de inte var intresserade av fester som alla andra även fast de inte var religiösa. För mig var det nytt. Hela andra året höll vi ihop, även om jag endast träffade dem och umgicks med dem under skoltid. När tredje året på gymnasiet började, började även vissa problem. Jag antar att de började tröttna på mig och att vara utanför klassen, för det jag kände när vår vänskap bröts var att de hellre var inuti klassen än utanför den. Och jag var problemet. Samtidigt blev baktaleriet om mig värre, och vart jag än vände mig tittade folk och viskade, tystnade när jag kom nära. Jag valde att isolera mig helt, köra min egen stil. Jag började klä mig mer som jag kände att jag trivdes med och jag slutade att sminka mig eftersom jag aldrig hade gillat smink ändå, jag tilltalade aldrig någon förutom lärare, jag började räcka upp handen i klassen så fort jag ville tala istället för att vara tyst som innan, och jag brydde mig inte mer när någon tittade eller viskade. Under våren samma och sista året på gymnasiet började saker ske på Internet som gjorde att jag inte kände att jag orkade med skolan längre. Men för att klara av studierna de sista månaderna innan studenten valde jag att kopiera och skriva ut saker man hade skrivit om mig på Internet, gå till rektorn med bevisen och få godkänt till hemmastudier de sista månaderna. Jag studerade själv hemifrån och kom endast till skolan när det var prov eller tal, och de flesta tal blev jag beviljad att hålla enskilt med läraren. I samma veva blev jag muslim.

Vill man kan man tolka denna historia som att jag gick från att vara en blyg, tyst flicka, till att vara en tonåring som försöker passa in, inte lyckas, blir deprimerad och finner trösten hos muslimer och konverterar till Islam. Men min islamiska historia är djupare än så.

Jag är djupt tacksam för mina föräldrars kristna uppfostran, detta har lett till att jag fick goda åsikter om livet, etik och moral. Även om detta i sin tur gjorde att personer i min omgivning inte alltid förstod mig och hellre diskuterade eller ignorerade mig än blev vänner, så är det inget jag har förlorat på detta. Istället har jag hjälpt människor oavsett vilka de har varit, jag har aldrig känt hat inför någon inte ens de som hatade mig och spred rykten om mig, och jag har skött mig själv och aldrig hamnat i problem. Men jag insåg med tiden att religion inte endast handlar om moral och etik och det egna jaget, religion måste handla om hela livet och allt måste vara logiskt och fungera. Och jag insåg att en religion kan man inte bara tro på för att ens föräldrar tror på den.

När jag läste Bibeln som ung läste jag den som en bok med berättelser. Den var bra, den var lärorik och den var intressant. Men den tillförde inget som jag kände var sanningen i livet, jag bara läste och trodde på det som stod eftersom min familj och de i min närhet trodde på boken. Jag reflekterade mer och mer som tonåring och kom underfund med att mycket av det som stod i Bibeln inte följdes av kristna, och det som kristna följde och gjorde stod inte i Bibeln. Detta förstod jag inte, och som svar på mina frågor fick jag att när Jesus kom införde han nya regler och tog bort de gamla reglerna från Gamla Testamentet. Själv undrade jag vilka regler han införde, då det inte fanns några regler. Och vad var reglerna till för om alla ändå gick till himmelriket bara man trodde på Gud och treenigheten? Jag köpte inte påståendet att reglerna var till för att hålla sig nära Gud, det kunde man vara oavsett om man var mördare eller nunna.

På den kristna friskolan koncentrerade man sig på kunskap inom särskilt kristendomen, men även judendomen. De andra tre världsreligionerna var inte lika viktiga. På grund av detta kände jag att något inte helt stämde. Varför hörde jag hela tiden att vi är de som har rätt, när det fanns så många andra religiösa världen över som ansåg att de hade rätt? Jag var tvungen att ta reda på detta själv och sökte mig till böcker på biblioteket samt Internet. Men mitt intresse svalnade rätt fort när jag började gymnasiet och då alla andra tankar blev viktigare. Men gymnasietiden lärde mig något - vikten av att reflektera över allt man lär sig och allt man redan vet.

Hur kommer det sig att jag har den kunskap jag har? Varifrån kommer den? Varför tror jag på det sätt jag tror?

Dessa tankar blev viktiga för mig under den tid som jag endast hade mina egna funderingar som sällskap. Jag började ifrågasätta livet som jag kände till det, och jag började ifrågasätta kristendomens tänkande eftersom ingenting egentligen stämde. Bibeln kunde tolkas på två sätt beroende på vem som läste den, och jag kände inte längre att allt var helt glasklart. Jag började känna att jag endast trodde och levde som jag gjorde för att jag bodde i ett land där detta var vanligt. Men jag undrade hur jag kunde vara så säker på att vi har rätt bara för att jag är uppvuxen på detta vis. Så jag började söka kunskap på längre håll.

På Internet började jag diskutera med personer av andra religioner, jag försvarade kristendomen helt och hållet eftersom det var en identitet jag höll starkt fast vid. Hinduer var inte intressanta, det var de så kallade muslimerna som jag inte visste någonting om som var de intressanta. De sade saker som jag endast tog som lögn, allt de sade var lögn. Detta hade jag lärt mig av de i min omgivning som sade att muslimer får lov att ljuga i vilken situation som helst, därför kan man aldrig lita på ett ord de säger. Så för mig fungerade det inte, jag varken vann diskussionerna eller förlorade. Jag kände mig bara otillfredsställd av att inte ha ett klart svar.

Självmant började jag istället fundera över dessa muslimer. Jag hade aldrig träffat en muslim, jag såg bara en enda person på hela gymnasiet som utåt syntes att hon var muslim på grund av slöjan. Men ingen talade om Islam, och ingen talade om muslimer - ingenting förutom negativt. De var terrorister, självmordsbombare, judehatare. Männen var kvinnomisshandlare och kvinnorna var svaga och förtryckta. Som den person jag var, en person som aldrig lyssnade till rykten eller lögner, ville jag själv ta reda på sanningen. Detta var den riktiga början på min resa till konverteringen.

Jag fick en chock när jag läste om Islam i böcker och på hemsidor på Internet som inte var islamofobiska. Jag hade svårt att finna fakta om Islam på Internet, det enklaste sättet att få information, men det jag läste kände jag inte alls stämde överens med de muslimer jag hade hört talas om. Men vad visste jag, jag hade ju aldrig ens talat med en muslim? Av en ren slump, eller ödet genom Allah allsmäktigs vilja som jag säger idag, hamnade jag på en blogg som en kvinnlig svensk konvertit till Islam drev. Hon var själv nykonverterad, men det hindrade mig inte från att ställa tiotals med frågor till henne. Hon besvarade tålmodigt alla frågor, men med tiden gav hon mig en länk till ett forum för svenska kvinnliga konvertiter till Islam. När jag registrerade mig övergick jag till att ställa alla mina frågor till dem där, och de besvarade tålmodigt och gav länkar till hemsidor som kunde ge klara och tydliga svar med bevis från Koranen - en bok jag aldrig själv hade läst utan bara hört talas om. Hadither var för mig ett nytt begrepp, men vissa hadither var så vackra att jag var tvungen att ta reda på vad hadither var för något. Allt jag lärde mig varje dag tog jag till mig. Och efter detta tog det endast ett par månader innan jag bestämde mig för att konvertera sittandes på min säng i mitt föräldrahem. Jag hade funderat fram och tillbaka länge över beslutet, men kommit fram till att om jag inte längre trodde på kristendomen - varför vänta med att bekänna mig som muslim?

Ingenting i livet var som jag förut trott, allt var inte så enkelt som jag hade lärt mig. Livet blev svårare, jag fick varje dag höra talas om nya regler som jag borde följa men som jag inte följde eftersom jag inte vågade berätta för någon att jag var muslim i hjärtat. Men trots alla dessa nya saker jag lärde mig, kände jag att livet fick en mening. Allt jag gjorde skulle påverka mig, varje liten gärning. Och gjorde jag medvetet goda gärningar, skulle detta påverka mig positivt. Särskilt lycklig var jag över att äntligen ha förstått vem Gud verkligen var, Allah allsmäktig. Gud var inte bara en Gud som sitter ovanför molnen och tittar på Sin Skapelse, utan Allah allsmäktig var Guden som ser allt, hör allt, vet allt, dömer oss, prövar oss, kommer ihåg allt. Allah allsmäktig var så enastående att Han inte behövde någon son. Jesus var en profet, precis som Noa och Abraham var profeter. Gud skulle inte ha skapat Jorden och skickat profeter och satt upp lagar för människorna, för att sedan av en slump komma på att det inte fungerade och istället ta bort lagarna och skicka en son som skulle dö för folkets synder och låta alla som bara tror på det komma in i himmelriket. För mig syntes detta endast vara en enkel väg genom livet för att slippa krav och uppoffringar. Det var helt ologiskt att Gud skulle ändra sig så plötsligt, ändra hela meningen med livet över en natt. Det skulle inte ens vara rättvist mot människorna som levde före Jesus tid som kämpade med lagar och regler, och var inte Gud en rättvis Gud? Rättvisan själv?

I Koranen fann jag däremot alla svar jag sökte, allt var så klart och tydligt. Allt var till och med vackert. Koranen var ett mirakel, och ingen bok jag hade läst överträffade denna Skrift. Min kunskap utökades varje dag och min tro stärktes för varje vers i Koranen jag läste. Ändå dröjde det lång tid innan jag på riktigt började praktisera min tro. I Koranen läste jag något som var det som gjorde att jag vågade ta steget till att konvertera tidigare. Jag kände mig redan säker på min tro, men jag kände innan jag konverterade att jag inte kunde eller borde gå emot mina föräldrars tro. När jag läste vers 170 i kapitel 2 i Koranen försvann dessa tankar: "Men när de uppmanas att följa de [regler] som Gud har uppenbarat, svarar de: 'Vi följer dem som våra förfäder följde.' - Men om deras förfäder inte använde sitt förstånd och saknade vägledning?" Detta var ett bevis på att vi inte kan fortsätta göra sådant och tro på sådant som vi egentligen inte tror på. Jag hade fått beviset klart för mig, att Islam var sanningen, men jag hade tankarna på att stanna kvar i kristendomen för att följa det mina föräldrar följde. Något som Koranen klart och tydligt sade var fel.

Jag konverterade i februari år 2009 själv på mitt rum, och i juni samma år mötte jag upp en syster och bekräftade min trosbekännelse högt i Malmö moské. När jag satt på tåget till Malmö funderade jag över detta tillfälle. Hur skulle det kännas? Skulle det vara någon skillnad när jag sade det högt inför vittnen och inte endast privat inför Allah allsmäktig? Jag hade pratat med denna syster om slöjan och mina känslor inför slöjan, jag ville gärna bära den eftersom jag länge hade känt att det rätta för en kvinna var att täcka sig noggrant. Själv hade jag i samma månad slutat bära byxor och använde endast långa kjolar och lösa kläder som var långärmade eller trekvartsärmade. Systern hade med sig ett par mönstrade slöjor i tunt material varav en hon hjälpte mig sätta på innan vi tog bussen till moskén. Känslan att bära slöja denna första gång var obeskrivbar. Jag kände mig så stolt, jag kände mig täckt och skyddad, och jag kände mig för första gången som en fri muslim. I moskén bad vi eftersom det var dags för bönen mitt på dagen. Jag kunde inte be, hade bara läst om det lite, så jag härmade endast systerns rörelser när hon bad högt för oss båda. Inför denna syster, hennes man och imamen i moskén, bekräftade jag efteråt shahada, den islamiska trosbekännelsen att det inte finns någon Gud utom Gud och profeten Mohammad är Guds sändebud. Det var ingen skillnad för mig inombords, jag var redan muslim sedan ett par månader tillbaka, det enda denna dag hade gjort var att jag äntligen hade tagit steget vidare och vågat vara muslim öppet ute. Men ännu var det för tidigt att berätta sanningen för min familj.

Innan jag klev på tåget hem tog jag av mig slöjan, jag kände mig naken på ett sätt som jag aldrig känt innan men samtidigt visste jag att jag just då hade tagit rätt beslut. Jag var ännu för svag i min tro och för svag som person att våga stå upp för min identitet som muslim hemma. Jag hade bara ställt ett par frågor om kristendomen och Islam till mina föräldrar, och deras reaktioner fick mig att dröja med sanningen om att jag redan var muslim under flera månader till.

Endast ett par veckor efter mitt besök i moskén åkte jag med min familj till Spanien. Som alla andra år i vårt hus i ett samhälle i södra Spanien åkte vi till stranden och på utflykter. Enda skillnaden detta år var att jag vägrade klä mig lättare bara för värmens skull. Under våren hade jag fortsatt med långärmat och långa byxor på gymnasiet medan de andra valde kortärmat och korta kjolar, trots att det bara var några plusgrader. Tack vare detta hade jag inga problem med värmen, och de andra i min familj var varmare än mig trots att de klädde sig lättare. Min teori för detta var att värmen inte hettade upp min hud utan endast kläderna, och det var enkelt för mig att byta kläder till svala kläder när som helst utan att min hud var fortsatt varm. Mitt enda misstag denna semester var ett: en dag när jag hade känt mig svag efter diskussioner med mina föräldrar om att jag aldrig badade, valde jag att ta av mig kläderna på stranden och bada bara för att göra dem nöjda. Jag ville inte berätta att jag var muslim under semestern, jag skulle förstöra allt för dem. All semesterglädje skulle försvinna. Så jag valde att fortsätta dölja det, och istället klä av mig och bada för deras skull. Men jag hade aldrig mått sämre inombords som när jag gjorde detta, och redan på stranden kände jag sådan ilska inombords över hur svag jag hade varit och jag började känna att inget var värt detta, jag kunde lika gärna berätta för dem. Men jag tyglade mitt humör och försökte glömma händelsen.

I augusti flyttade jag ifrån mina föräldrar då jag började på lärarhögskola på en ort ett par mil från mina föräldrar. Min storasyster studerade och bodde redan i samma stad och det var roligt att få vara tillsammans med henne mer än innan. Jag flyttade in i en etta, endast tre minuters promenad från min syster, och jag började studera intensivt och trivdes mycket bra på högskolan. Varje dag när jag kom hem till min lägenhet gjorde jag mina övningar och arbeten, och när detta var klart ägnade jag min tid åt att lyssna på föreläsningar om Islam och läsa ut böcker om Islam som jag hade fått av muslimer. Jag studerade två saker: läraryrket och Islam. Bara ett par veckor efter att jag hade börjat på högskolan, i mitten av september, började jag be fem gånger om dagen. Till en början var det sporadiskt, jag försökte be när jag hade tid för det eftersom jag inte ville be på högskolan då min syster studerade där och jag inte ville att alla skulle veta att jag var muslim. De hade inget bönerum och det fanns inget ställe att be privat på. Endast ett fåtal i min klass visste att jag var muslim när jag berättade det under ett samtal vi hade, det var inga större reaktioner utan snarare ett intresse. Och jag fick även veta att en av kvinnorna var gift med en muslimsk man trots att hon själv var katolik, denna kvinna blev en nära vän till mig under högskoletiden.

När vi i slutet av september skulle ut på praktik i två veckor bestämde jag mig dagen innan praktiken för att ta på mig slöjan på prov. Ingen från min högskola som jag kände skulle praktisera på samma skola som mig och på skolan skulle ingen finnas som visste utifall jag hade haft slöja i flera år eller tagit på den samma dag som jag kom dit. I augusti innan jag började högskolan hade jag varit i Rosengård tillsammans med en syster och köpt ett par slöjor, dessa var större än de sjalar jag hade fått av systern i juni och det var dessa sjalar jag hellre använde som kändes mycket mer täckande och mer rätt att bära. Så med sjalen väl täckande över huvudet, och med lång kjol och långärmad tunika, gick jag nervös men ändå stolt till praktiken.

Under min praktik fick min tro sättas på prov nästan direkt. En kvinnlig lärare ansåg att hon var muslim utan att följa Islam alls, och hon ifrågasatte mitt bärande av slöjan. För mig var det oförståeligt hur hon kunde se slöjan som ett förtryck, när för mig förtrycket låg i att inte kunna bära slöjan förrän nu. Jag träffade också ett par elever i 10-årsåldern som själva bar slöja och var så glada över att se en "fröken" som bar slöja. De gick inte i klassen jag hade ansvar för, men de var noga med att varje rast möta upp mig för att prata och umgås. Samma vecka, under fredagen då min sista praktikdag för denna vecka var, tog jag illa till mods av mig slöjan för att ta tåget hem till mina föräldrar över helgen som jag gjorde varje helg. Jag tog som vanligt istället på mig en mindre sjalett som jag brukade bära sedan sommaren, eftersom jag ansåg att en liten sjalett åtminstone var bättre än ingenting på huvudet. Och ingen påpekade detta utan såg det endast som en kreation. Men jag mådde sämre inombords än jag gjort sedan sommaren, och jag ville inget hellre än att vara fri muslim. Men samtidigt som jag kämpade med att få vara den jag var, kämpade jag med tankarna och känslorna kring att min familj kanske aldrig skulle acceptera mig mer. De kanske aldrig ville prata med mig mer, eller höras vid mig. De kanske skulle bete sig konstigt för alltid i min närvaro, eller till och med säga upp kontakten med mig. Jag skulle såra dem på det djupaste sättet - att gå emot deras religion som de höll så starkt fast vid - och jag skulle göra det i en tid då de redan hade svårigheter. Hur skulle jag våga avslöja att jag varit muslim sedan sju månader tillbaka utan att de skulle bli arga, ledsna och sårade? Det var som att beställa problem för att själv bli kvitt ett problem. Jag såg mig själv som egoistisk, kunde jag inte bara fortsätta leva i det dolda och vara muslim utåt ibland för att inte behöva berätta för min familj och skapa ett problem för dem bara för att kunna vara fri själv?

Så på måndagen var jag tillbaka på praktiken, och slöjan var tillbaka runt huvudet. Jag kände mig återigen lycklig, återigen fri. Men jag var orolig, för under dagen innan hade jag bestämt mig för att förra veckan var den sista veckan som jag tog på mig slöjan för att sedan ta av den. Denna vecka skulle slöjan stanna på, och jag skulle hem under helgen om mina föräldrar fortfarande ville ha hem mig. På tisdagen funderade jag över hur jag skulle berätta det för mina föräldrar. Jag började skriva ett mail där jag förklarade allt, men efter att jag hade skrivit det kände jag mig patetisk. Hur kunde jag bara skicka ett mail till mina föräldrar som hade fostrat och älskat mig hela livet? Hur kunde jag vara så respektlös? Så jag raderade det, och väntade en dag till.

Jag bestämde mig för att låta onsdagen vara dagen D. Jag tog telefonen i handen och jag hade skrivit upp de saker jag ville få fram när jag berättade sanningen för dem. Jag ville inte sitta där tafatt och låta dem säga allt de kände och tyckte förrän jag hade sagt allt jag ville säga. Men så fort jag hade sagt de första orden om hur mycket jag älskade dem, kände jag inombords att det lät som om jag skulle ta livet av mig. Jag kom helt av mig och glömde allt jag skulle säga, och orden på pappret kändes inte längre rätt. När jag berättade att jag var muslim fick jag veta att det kom som en chock, men att de ändå hade anat något. Jag trodde aldrig att mina föräldrar var dumma och inte genomskådade något, men jag tror att de inte sade något eftersom de innerst inne hoppades att jag skulle ändra mig innan jag berättade. Och för dem var nog det svåraste att jag hade dolt det så länge för dem. Jag hade slutat äta griskött under våren, redan innan jag konverterade, och jag skyllde det på att Bibeln förbjöd griskött. Men självklart förstod jag att antingen sågs jag som en fanatisk kristen, eller som en muslim, och kristen var jag inte inombords och jag ville inte heller bli sedd som kristen. Denna ständiga kamp i det inre om den jag var och den jag inte kunde vara åt upp mig inifrån, och snart kunde jag äntligen vara fri från det. Men jag var alltför naiv, jag trodde att jag kunde vara fri och ha ett enkelt liv efter att jag berättade. Men det var bara början på andra problem istället. Jag kunde vara fri, men ändå inte.

Mina föräldrar ville ha hem mig över helgen, och jag kände mig rädd för vad som skulle ske. Jag hade berättat att jag bar slöja och att jag inte kunde ta av den igen, det var omöjligt, men det var svårt att överföra känslor på några som inte förstod känslan inför det jag hade. Först tilltalade ingen mig, eller endast med korta meningar och få ord, men efter ett tag lättade det någorlunda även om det brakade ihop ibland i svåra diskussioner. Jag hade med mig inombords att man skulle respektera sina föräldrar, och jag sade aldrig emot dem utan lät dem hela tiden tala och säga allt vad de kände för. Jag slutade säga nej till dem, i tron om att det kunde kompensera. Men det jag gjorde sågs inte med samma ögon från deras håll, allt var bara dåligt med mig och mina handlingar.

Bara en vecka efter att jag hade berättat om min konvertering råkade min syster ut för en bilolycka. Min mamma ringde upp mig när jag satt på tåget på väg till staden där jag studerade och sade att jag måste ta mig till sjukhuset eftersom det skulle dröja en till två timmar innan hon själv hade hunnit till staden med bil. Jag visste inte var sjukhuset låg utan frågade runt på tåget tills jag kom ihåg en kvinna jag kände som bodde i staden och jag ringde upp henne för att få hjälp. Hon beskrev för mig vilken buss jag skulle ta för att finna rätt, och när jag kommit fram hade jag oturen att det var vägarbete och jag kunde inte veta åt vilket håll jag skulle. Av en ren tillfällighet, eller ödet genom Allah allsmäktig, frågade jag första person jag såg och hon visade sig vara sjuksköterska som arbetade på sjukhuset. Hon följde mig längs vägen och visade vilken ingång jag skulle ta, samtidigt hade jag fått veta vilken våning min syster låg på. Intensiven. När jag väntade utanför väntrummet till avdelningen kom min systers rumskompis, hon som hade kört bilen, och vi väntade tillsammans. När vi väl fick komma in och träffa min syster kände jag hur jag ville gråta när jag såg hennes ansikte. Jag kunde inte se att det var min syster förutom när hon tilltalade mig och skämtade med mig trots att hon var i det tillstånd hon var. Jag hindrade mig själv från att visa henne mina känslor, för att inte få henne att må sämre, men innerst inne kände jag att mina föräldrar kanske hade rätt. Var det mitt fel att detta hände, efter att jag tagit in Islam i vårt hem och förstört den kristna säkerheten så som mina föräldrar hade uttryckt det? Jag visste att dessa tankar var felaktiga, helt fel, men Satan leker med alla svagas sinnen.

En tid efter min systers olycka råkade min bror ut för en olycka. På idrotten fick han en plint över stortån så halva tån inte längre satt fast på foten. Läkarna fick sy på tån igen och än idag är varken min bror eller syster helt återställda. Mina skuldkänslor sade att det var mitt fel, eftersom jag hade kommit ut med att jag var muslim. Idag vet jag att så inte är fallet. Idag vet jag att Allah allsmäktig prövar oss människor hela tiden, och jag klarade av att hålla fast vid min tro under denna tid. Jag önskar att mina syskon inte hade behövt råka ut för det som hände, men jag vet att det inte var mitt eller någon annans fel. Det var det som hände helt enkelt, det var ödet från Allah allsmäktig. Men det tog mig tid att komma över dessa skuldkänslor för något ingen av oss kunde veta skulle ske.

I byn där mina föräldrar bodde fick jag inte gå utomhus med slöja, för ingen fick veta att jag var muslim. Absolut ingen. När jag gick ut dolde jag slöjan med en luva, och detta fungerade bra eftersom det hade börjat bli vinter. Men då våren kom, kände jag att jag fortfarande inte var fri. Jag hade verkligen varit naiv. Jag hade trott att allt skulle vara frid och fröjd för min frihet, även om jag visste att jag skulle få leva med skuldkänslorna hela tiden, men ännu fick jag inte gå med slöja utomhus förutom i staden där jag studerade. Och ännu vågade jag inte säga att jag var tvungen att gå och be, utan jag gick iväg i tysthet och låste in mig på mitt rum hos mina föräldrar för att ingen skulle råka komma in och se. Och jag åt ännu inte halalkött, trots att jag visste att jag syndade varje gång jag åt kött som var slaktat åt andra än Allah allsmäktig. Jag hade flera tankar och flera saker jag ville göra för Allah allsmäktigs skull, men varje gång jag ville berätta det kändes det som att jag bara kom med krav efter krav och jag kände mig som den sämsta dottern som existerat. Jag ville göra mina föräldrar till viljes och jag ville göra dem lyckliga, men vad jag än gjorde blev det bara motsatsen.

Under våren fortsatte jag studera på lärarhögskolan men jag kände mig ofta felplacerad eftersom jag gjorde saker som jag kände Islam inte accepterade. Jag lyssnade inte längre på musik privat, men ändå deltog jag på musiklektioner där vi spelade på trumma och gitarr och sjöng låtar ihop. Vi dansade och vi hade teater där vi klädde ut oss till olika saker. Droppen blev väl när jag blev utklädd till gris senare under våren, även om jag som alltid bet ihop och sade till mig själv att jag gör det för studiernas skull. Men själv bad jag om förlåtelse till Allah allsmäktig varje kväll för de saker jag hade gjort under dagen på högskolan. Samtidigt blev jag betydligt starkare i mig själv under våren, jag lärde mig mer och mer om Islam och jag kände att muslim var det enda jag ville vara vad som än hände. Jag började be på högskolan utan att vara blyg inför det, oavsett om jag fann en avskild plats att be på eller om jag bad i korridoren. Mig gjorde det inget, jag bad var som helst där jag kunde finna en ren plats och där jag kunde be mot väggen så ingen passerade framför mig när jag bad. Samtidigt slutade jag bära så färgglada slöjor som jag tidigare hade haft, jag bar inte längre rosa eller rött eftersom jag ansåg att det attraherade ögat som färg mer än det borde. Jag började lära mig mer om vad hijab verkligen innebar, och jag tog det till mig. Jag började bära abaya mer och mer, en stor löst sittande klänning, istället för kjol och tunika. Och jag prövade på att bära khimar, kåpa som täcker huvudet och barmen utan att behöva nålar, utomhus ibland även om jag aldrig bar den till högskolan i början. Jag trivdes mycket bra i denna klädsel, och för varje dag blev jag starkare och starkare tills jag en dag insåg att jag inte hade burit en vanlig slöja med nålar på flera veckor utan hela tiden använde heltäckande klänning och kåpa. Samtidigt hade jag slutat äta kött som inte var halalslaktat, och min familj diskuterade inte längre lika mycket med mig. Jag hade slutat gråta av förtvivlan och skuldkänslor på kvällarna, och jag kände mig lycklig över min frihet.

I slutet av våren på högskolan hade jag fått problem av personer som inte uppskattade att jag var muslim, och som ansåg och sade saker om mig som inte stämde. Men jag hade inte mycket till val än att stanna på högskolan, eftersom jag kände att jag hemma inte kunde vara så fri som i staden där jag studerade. Hemma fick jag ännu inte visa mig utomhus i slöja trots att det hade hunnit bli juni år 2010 och jag hade burit slöja sedan oktober 2009, och även om jag kände mig modigare att berätta sanningen om Islam för dem och diskutera på ett bra sätt med dem, så kände jag inte att det skulle fungera enkelt om jag bodde hemma igen om jag slutade studera. Jag saknade mina föräldrar och vi umgicks utomhus tillsammans utan att de längre skämdes, och vi hade roligt och pratade som vanligt igen. Samma månad precis efter att högskolan slutade för sommaren, bröts också förbudet om att inte gå ut med slöjan i byn.

Under slutet av juni och början av juli var jag med min familj i Spanien detta år också. Denna gång bar jag abaya och slöja, även om jag inte använde kåpan utan valde vanliga sjalar i ljusare färger med nålar endast för min familjs skull. När vi kom hem till Sverige fick jag träffa en person som en syster på annan ort hade pratat med mig om via sin man, eftersom hennes make var den som kände honom. Hon hade tidigare under våren frågat mig om jag ville gifta mig eftersom hennes man kände en annan man som ville gifta sig, och trots att jag hade tackat nej till flera erbjudanden tidigare kände jag att jag denna gång borde säga ja och se vart det leder. Idag är jag så tacksam för detta eftersom jag annars inte hade varit lyckligt gift idag. När jag kom hem till min familj igen, efter att ha träffat min blivande man, berättade jag för min familj om att jag hade planer på att gifta mig. Vi båda hade känt att vi ville gå steget vidare, och när det blev dags för mig att gifta mig var det heller inga problem med att avsluta mina studier på högskolan eftersom det endast kändes som en befrielse att inte behöva komma tillbaka dit. I september gifte jag mig och flyttade hemifrån, och med min makes stöd vågade jag äntligen prova på att bära niqab - något jag hade velat länge men inte vågat självmant. En provdag med niqab visade sig sedan vara en dag som jag fortsatte bära niqab, för än idag har jag inte tagit av mig den.

Att leva med skuldkänslor hela tiden för någonting man tror på, är inte det lättaste. För mig tyder det på ett starkt inre att man ändå vågar fortsätta sin egen väg, även om man försöker finna detaljer som gör livet lättare. Jag älskar min familj och mina föräldrar, mer än några andra på denna jord, och jag ber Allah allsmäktig att beskydda dem och vägleda dem till det rätta varje dag. Som muslim har jag blivit en starkare person, och jag har funnit den rätta vägen i livet som tydligt ger livet en mening. Jag kommer inte att leva detta liv för ingenting eller för bara trons skull, utan älskar jag Gud allsmäktig så visar jag min kärlek till Gud genom att göra det som jag vet Han vill att jag ska göra för Hans skull. Jag strävar och kämpar efter att göra det rätta, både det som är rätt för mig själv och det som är rätt för Islam och det som är rätt gentemot andra, oavsett om det innebär svårigheter för mig eller inte. I Koranen står följande i kapitel 29, vers 2: "Tror människorna att de efter att ha förklarat 'Vi tror' skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar?" Detta innebär att de människor som har antagit tron på Allah allsmäktigs religion inte kan förvänta sig ett liv som är en dans på rosor eller att få leva i frid varje dag, utan vi blir prövade av Allah allsmäktig för att bli starkare och för att visa att vår tro och kärlek är riktig, och vi blir frestade av Satan för att dras iväg från Islam.

Men oavsett hur svåra alla prövningar och frestelser är, så finns det inget som är mer värt än att vara muslim.


<% Dim referer referer = Request.ServerVariables("HTTP_REFERER") %>
Tipsa din vän om denna artikel:

Din väns email:
Ditt email:

Ditt namn:






©IslamGuiden:   info@islamguiden.com
www.islamguiden.com


Länktips:

Svenska:
islamguiden.com
al-ibadah.com
bilal.se
islam.se
hikma.se
moslim.se
islamiska.org
barnskolan.com
islam-svarar.se
sindbad.se
quranaudio.se


English:
lordswords.com
readingislam.com
islamreligion.com
islam-guide.com
islaam.com
islamweb.net
discoverislam.com
evolution.com
harunyahya.com
beconvinced.com
sultan.org
islamway.com
islamonline.net
islamweb.net
thisistruth.org
islamicweb.com
awareness.org


Soumi:
islamopas.com


كوردى :
dangiislam.org


فارسى :
ahlesonnat.net


العربية :
al-islam.com
islam-qa.com
islamway.com
sultan.org
islamweb.net
islamonline.net


Andra språk:

al-islam.com
islam-qa.com