En sann berättelse

"Jag råder dig att läsa denna berättelse, oavsett om du är muslim eller ickemuslim.

Den verkar lång, men när du väl börjat läsa kommer du inte kunna sluta. Det är en sann berättelse som är tagen från vår tid, och som verkligen visar att handlingar ofta vägar mer än ord. Ta till dig lärdomen, och tillåt ditt hjärta att mjukna. Detta är en berättelse som även får det torra ögat att fuktas av tårar...

“Mitt namn är Cassie. Jag är 23 år gammal. Jag tog min sjuksköterskeexamen i år, och min första utplacering blev att agera sjuksköterska hemma hos en person.

Min patient var en engelsk herre i 80-årsåldern, som led av Alzheimers. Jag fick ta del av patientens journal under det första mötet, och däri stod det att han konverterat till islam, och att han därför var en muslim.

Jag förstod att detta innebar att jag var tvungen att se till att de mediciner han tog inte gick emot hans tro, och att jag skulle få anpassa mig till hans behov på bästa sätt. Jag köpte in lite halalkött som jag kunde tillaga åt honom, och jag försäkrade mig om att det inte fanns något fläskkött eller någon alkohol i det han åt då detta inte är tillåtet i islam.

Min patient led av ett väldigt utvecklat stadium av Alzheimers, så många av mina kollegor förstod inte varför jag lade ned så mycket tid på detta för hans skull. Men jag förstod att en person som hänger sig åt en tro förtjänar att behandlas med respekt, även om personen inte är kapabel att förstå någonting.

Hursomhelst, efter att ha tillbringat några få veckor med min patient så började jag lägga märke till att han återkommande brukade utföra en del rörelser. Först trodde jag att det var några rörelser som han sett någon göra, och som han sedan bara härmade. Men jag såg honom upprepa dem på särskilda tider; morgon, middag, kväll. Rörelserna var att han brukade lyfta sina händer, buga sig, och sedan placera pannan mot golvet. Jag kunde inte förstå mig på det. Han brukade också upprepa meningar på något annat språk, men jag kunde inte komma på vilket språk det var, för han sluddrade. Men jag förstod att samma verser upprepades dagligen.

En annan sak som var konstig var att han inte lät mig mata honom med min vänstra hand (jag är vänsterhänt). På något sätt förstod jag att detta hade med hans religion att göra, men jag visste inte hur.

En av mina kollegor berättade för mig om Paltalk, som är en cyberplats där man kan debattera och diskutera saker. Eftersom jag inte kände till några muslimer förutom min patient, så tyckte jag att det kunde vara bra att prata med någon live och ställa några frågor. Jag gick in på islamsektionen på Paltalk, och fann ett rum som jag började delta i.

I rummet ställde jag frågor ang. dem upprepade rörelserna som min patient brukade göra, och jag blev sagd att rörelserna var de man utför när man ber. Jag trodde inte riktigt på det förrän någon skickade en YouTube-länk som visade hur den islamiska bönen utförs.

Jag fick en chock.

En man som förlorat sitt minne, som inte kom ihåg sina barn eller sitt yrke, och som knappt kunde äta och dricka, kunde inte bara komma ihåg bönens rörelser utan även verser på ett helt annat språk! Detta var någonting helt otroligt, och jag visste då att denna man var hängiven sin tro. Detta fick mig att vilja lära mig mer så jag kunde ta hand om honom på bästa sätt.

Jag deltog i Paltalk-rummet så ofta jag kunde, och jag gavs en länk där jag kunde läsa översättningen av Koranen och lyssna till den. Kapitlet ”Biet” gav mig gåshud och jag brukade läsa den flera gånger per dag. Jag sparade koranrecitation på min iPod och lät min patient lyssna på detta. Han började le och gråta, och när jag läste översättningen så förstod jag varför.

Jag lärde mig saker från Paltalk och tog dessa saker i beaktning när jag tog hand om min patient. Men sakta men säkert fann jag mig själv besöka rummet i syfte att få svar på mina egna frågor.

Jag tog mig aldrig tid att fundera över mitt liv; jag kände inte till min pappa, och min mamma dog när jag var tre år. Jag och min bror växte upp hos våra morföräldrar som dog för fyra år sedan, så nu är det bara jag och min bror kvar. Men trots alla mina förluster tyckte jag ändå att jag var glad och nöjd med mitt liv.

Det var bara när jag tillbringat tid med min patient som jag kände att jag saknade någonting. Jag saknade det lugn som min patient kände, trots det lidande han genomgick. Jag ville känna samma tillhörighet, och jag ville ta del av det han kände även om ingen fanns nära honom.

En kvinna på Paltalk gav mig en lista på moskéer som fanns i min närhet, och jag åkte och besökte en. Jag iakttog bönen och kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag kände hur jag drogs till moskén varje dag, och imamen och hans fru brukade ge mig böcker och kassettband, och de välkomnade alla frågor jag hade. Varje fråga jag ställde i moskén eller i Paltalk-rummet besvarades med en sådan klarhet och djup att jag inte kunde göra annat än att acceptera dem.

Jag hade aldrig någonsin utövat någon särskild tro, men jag trodde alltid att det fanns en Gud; jag visste bara inte hur jag skulle dyrka Honom.

En kväll när jag deltog i rummet på Paltalk så tog en av deltagarna mikrofonen och talade direkt till mig. Han frågade mig om jag hade några frågor, jag sade nej. Han frågade om jag var nöjd med svaren jag fått, jag sade ja. Han frågade mig då vad det var som hindrade mig från att acceptera islam som min religion, och jag kunde inte svara honom.

Jag gick till moskén för att se på solnedgångsbönen. Imamen ställde mig samma fråga, men jag kunde inte svara.

Sedan gick jag för att ta hand om min patient, och när jag matade honom och tittade in i hans ögon så insåg jag att han kommit i min väg av en orsak, och att det enda som stoppade mig från att anta islam var rädsla… Inte rädsla i en negativ bemärkelse, utan en rädsla i att acceptera någonting gott, samtidigt som jag inte kände att jag var värd det lika mycket som denna man.

Samma kväll gick jag till moskén och frågade imamen om jag kunde få uttala trosbekännelsen, ash-Shahâdah, (Lâ ilâha illAllâh, Mohammad rasôl Allâh), ”Det finns ingen gud [värd att dyrkas] förutom Allâh, och Mohammad är Hans Profet.

Han hjälpte mig att uttala det, och berättade för mig vad jag skulle göra därefter.

Jag kan inte beskriva känslan som jag kände när jag uttalade det. Det var som att någon väckte mig från en djup sömn, och plötsligt kunde jag se allting mycket tydligare och klarare. Känslan var överväldigande glädje, klarhet, och mest av allt…frid.

Den första personen jag berättade det för var inte min bror, utan min patient. Jag gick till honom, och innan jag ens hade öppnat min mun så rann hans tårar och han log mot mig. Då bröt jag ihop framför honom. Jag var skyldig honom så mycket…!

När jag kom hem så loggade jag in på Paltalk, och jag upprepade trosbekännelsen inför deltagarna i rummet. Alla hjälpte mig så mycket, och även om jag aldrig hade träffat någon utav dem så kändes de närmare mig än min egen bror.

Jag ringde såklart min bror och berättade nyheten för honom, och han blev inte glad, men han gav mig sitt stöd och sade att han skulle finnas där för mig. Jag kunde inte be om mer än så.

Efter min första vecka som muslim så avled min patient när han sov, samtidigt som jag tog hand om honom. Innâ lillâh wa innâ ilayhi râdji’ôn (Sannerligen tillhör vi Allâh, och till Honom skall vi återvända). Han dog en fridfull död och jag var den enda som var där med honom.

Han var som den fader jag aldrig haft, och han var min dörr till islâm.

Från den dagen jag uttalade trosbekännelsen fram tills idag, så ber jag för honom varje dag. Jag åkallar Allâh om att Han visar honom barmhärtighet och att Han ger honom en kopia av varje god handling jag gör och utökar belöningen mångfaldigt. Jag älskade honom för Allâhs skull, och varje natt åkallar jag om att få bli en del av den goda muslim han var.

Islâm är en religion med en öppen dörr; den finns där för den som vill inträda den… Sannerligen så är Allâh Den Nåderike, Den Barmhärtige.”

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com