Ta mig med

På vägen till matbutiken såg jag någnting hemskt, en förare som hade haft bråttom att korsa järnvägsspåret hade inte hunnit över i tid, utan blivit träffad av det ankommande tåget. Min första tanke var att det inte fanns några överlevande i bilen.

Jag körde fram, parkerade bilen och steg ur, jag var den första som hann till det hemska olycksplatsen. Jag sprang fram till bilen och öppande dörren och möttes av en fasansfull bild. Jag kunde knappt tro mina ögon, tårarna rann och jag kände paniken stiga.

Föraren var en kvinna och det var uppenbart att hon inte hade klarat sig.I baksättet låg det en bebis i sitt barnstol, knappt skönjbar för allt blod. Bredvid bebisen fanns det en liten flicka som såg ut att vara i fyra års åldern, hon blödde också. Just som jag böjde mig fram för att se om hon levde började hon prata men utan att se mig eller titta på mig. Hon pratade tyst men jag kunde ändå urskilja med möda det hon sade: Är min mamma död?
Jag tittade på henne och svarade: Jag vet inte lilla gumman,men en läkare är på väg nu för att titta till dem. Jag hade knappt sagt orden förrän hon började gråta och sade: -Ta inte min mamma och syster,lämna mig inte,låt mig också gölja med.
Hon vädjade att någon skulle ta henne också. Allt jag kunde höra var att hon ville med men inget om vart hon ville. Jag böjde mig fram och frågade flickan vem hon pratade med. Det svar jag fick förbluffade mig:

-Ser du inte? Ser du inte ängeln som tar med min mamma och syster?
Min mamma vinkar förväl till med mig ett leende och hon har min lilla syster i sin famn. Mer sade hon inte för hon började gråta igen och bönade om att inte bli lämnad ensam. Jag tyckte synd om henne!Jag trodde inte på Gud och tänkte för mig själv,vilken ängel och vad för slags Gud tar en mamma och liten flickar och lämnar en liten flicka helt övergiven.

I samma ögonblick såg jag flickan le med hela ansiktet. Hon höll sina armar utsträcka som om hon hade någon framför sig,som om hon bedjade om att bli uppburen. Jag tänkte att hon säkert pga chocken och skadan yrade. Just som jag började undra var räddningspersonalen var, hörde jag flickan uppge ett belåtet suck, sluta ögonen och somna in. Hon var DÖD.

Men det märkliga var att jag inte alls blev ledsen över att en flicka just hade dött utan tvärtom fylldes av vördnad. Jag visste att jag hade upplevt någonting unikt, ett sådant ögonblick som inte återkommer igen och som aldrig får uppleva en gång till men som gör sånt intryck att man för resten av livet påverkas av det. Och det som påverkade mig så djupt och hade påverkat vilken annan människa som helst som hade fått uppleva hur den lilla flickans ansiktes uttryck ändrades från skräck och förtvivlan till att lysas som av en inre glädje, glädja över att bli hämtad av mamman och lilla systern och inte bli lämnad ensam och övergiven. Gud hade hämtat henne, han hade inte glömt inte den lilla flickan utan besvarat hennes bön om att få följa med.

Det var också den dagen jag blev ihågkommen av Gud. Samtidigt som den lilla flickans själ fick lämna denna jord och blev hämtad av änglarna och överlämnad åt Gud, överlämnades också min själ till Gud. Jag blev en troende som överlämnade sin själ och sitt liv i Gud den allena och allsmäktiges händer.

http://www.islamguiden.com

©IslamGuiden:   islamguiden(a)gmail.com www.islamguiden.com